Tidigare var det någon som twittrade frågan om huruvida första spadtaget av Kista Torn var en nyhet eller en ickenyhet. Själv tänkte jag spontant att det nog inte är så intressant men nu sitter jag ju ändå här och skriver om det!

Idag behövde nämligen AkallaKärran hasa sig upp till Akalla för lite livsförbättrande åtgärder och på väg dit vred vi nästan huvudena av oss när vi såg en pytteliten avspärrad parkeringsplats med uppställt partytält – vaktat av två herrar på styltor klädda i röd frack och hög hatt. DET är inte en syn man ser varje dag. Då var det inte läge att dra fram kameran men när vi lämnat AkallaKärran i Akalla passerade vi parkeringsplatsen igen, inte bara en utan två gånger – och då var rivningen av festen redan igång. Kan inte ha varit en lång fest och rivningen tog minst 2½ timmar räknat på de två tillfällen.

(Det är lite svårt att ta in att den lilla parkeringsplatsen inom ett par år ska husera två höööga höghus.)

… 2½ timmar senare…

Men viktigast av allt; AkallaKärran mår bra!
Och det är alltid sjukt trevligt att promenera runt i Kista-Husby-Akalla-området.

På annandag jul när jag och KistaKärran hälsade på i vårt föräldrahem satte KistaKärran bestämt ner frambenet och sa ”nej”. Han har rullat länge, sedan 1988, och genomgått flera uppgraderingar och tillputsningar genom åren. Men annandagen var hans sista resa och också den dagen han valde att slutgiltigt lämna Kista.

I flera år nu har vi fått såna där sorgliga blickar som ifrågasatt varför jag envisas med att hålla honom i liv och på besiktningen har mottagandet dels varit uppmuntrande (”kör honom så länge du kan, det är en pärla”), dels gliringar om hur rosten spritt sig allt mer och att jag nog borde överväga en ny bil. Men han har alltid, om än med mindre anmärkningar, tagit sig genom besiktningen. Men så i höstas genomgick han en bypass (ny bränslepump) och där någonstans insåg jag att de där räknade dagarna nog var rätt få.

Ni vet hur det är, han verkade både glad och frisk, rullade piggt fram på vägarna och verkade komma bra överens med de andra KistaBilarna i garaget. Inte kan man göra sig av med en sån skön och glad bil. Dessutom har vi som sagt hängt ihop länge, ända sedan just 1988, och det var i KistaKärran jag till och med lärde mig köra bil. Vi har varit på fester, slirat i snö och is, gjort akututryckningar mitt i natten, pendlat till vänner och föräldrar, vikarierat som taxi och mycket mer. KistaKärran har på egen hand dessutom haft några drabbningar med de icke välkomna gästerna i garaget, inga våldsamma diskussioner men de gav honom ändå ärr han bar med sig ända tills nu.

Vi har huserat tillsammans i Kista i sju år nu och det är med visst vemod och en massa sorg som jag accepterat slutet och hans önskan om en sista vila.

KistaKärran har checkat ut från Kista.
KistaKärran finns inte mer.

På garageplatsen står nu den nya bekantskapen AkallaKärran som redan ett tag jobbat på att axla KistaKärrans gamla roll – och vi kommer rätt bra överens. Han verkar också tycka det är rätt kul att ha fått flytta tillbaka till sitt barndomsområde eftersom just Akalla står som födelseort i passet. Tillsammans har vi även hunnit med några KistaÄventyr, bland annat en spontaninsats som varningsblinkers åt en kvinna som tidigare i vintras, ensam i mörket, hade råkat irra sig ut på motorvägen.

Det är en ny bilepok som tagit vid, men KistaKärran kommer alltid att finnas med som ett minne av en kär vän.