På annandag jul när jag och KistaKärran hälsade på i vårt föräldrahem satte KistaKärran bestämt ner frambenet och sa ”nej”. Han har rullat länge, sedan 1988, och genomgått flera uppgraderingar och tillputsningar genom åren. Men annandagen var hans sista resa och också den dagen han valde att slutgiltigt lämna Kista.

I flera år nu har vi fått såna där sorgliga blickar som ifrågasatt varför jag envisas med att hålla honom i liv och på besiktningen har mottagandet dels varit uppmuntrande (”kör honom så länge du kan, det är en pärla”), dels gliringar om hur rosten spritt sig allt mer och att jag nog borde överväga en ny bil. Men han har alltid, om än med mindre anmärkningar, tagit sig genom besiktningen. Men så i höstas genomgick han en bypass (ny bränslepump) och där någonstans insåg jag att de där räknade dagarna nog var rätt få.

Ni vet hur det är, han verkade både glad och frisk, rullade piggt fram på vägarna och verkade komma bra överens med de andra KistaBilarna i garaget. Inte kan man göra sig av med en sån skön och glad bil. Dessutom har vi som sagt hängt ihop länge, ända sedan just 1988, och det var i KistaKärran jag till och med lärde mig köra bil. Vi har varit på fester, slirat i snö och is, gjort akututryckningar mitt i natten, pendlat till vänner och föräldrar, vikarierat som taxi och mycket mer. KistaKärran har på egen hand dessutom haft några drabbningar med de icke välkomna gästerna i garaget, inga våldsamma diskussioner men de gav honom ändå ärr han bar med sig ända tills nu.

Vi har huserat tillsammans i Kista i sju år nu och det är med visst vemod och en massa sorg som jag accepterat slutet och hans önskan om en sista vila.

KistaKärran har checkat ut från Kista.
KistaKärran finns inte mer.

På garageplatsen står nu den nya bekantskapen AkallaKärran som redan ett tag jobbat på att axla KistaKärrans gamla roll – och vi kommer rätt bra överens. Han verkar också tycka det är rätt kul att ha fått flytta tillbaka till sitt barndomsområde eftersom just Akalla står som födelseort i passet. Tillsammans har vi även hunnit med några KistaÄventyr, bland annat en spontaninsats som varningsblinkers åt en kvinna som tidigare i vintras, ensam i mörket, hade råkat irra sig ut på motorvägen.

Det är en ny bilepok som tagit vid, men KistaKärran kommer alltid att finnas med som ett minne av en kär vän.

I helgen ledde de om trafiken vid fd Rissne- samt Rinkebykorsningarna till en stoooor rondell. Insåg först för någon vecka sedan när jag åkte från Rissne, att de nya vägmarkeringarna bara gick åt ett håll och att det var just en stor rondell på gång. Och igår tog jag och KistaKärran ett helt varv:

(Och jag själv gick loss med YouTubes inbyggda redigerare!)

Och nu till helgen är det dags för förändring i Ärvingekorsningen.

Det har ju hänt förut och nu var det visst ett helt år sedan sist. I går möttes jag i garaget av en väldigt sur och trumpen KistaKärra. Humöret var allt annat än positivt och han visade med en gång upp skadorna efter sin tredje våldtäkt i Kista; ett uppbrutet lås på förarsidan.

Tidigare gånger har de brytit upp låset på passagerarsidan men där gapade nu bara ett stort hål i lacken och på marken nedanför låg resterna av en låskolv. Än så länge kan jag låsa upp (men inte låsa) förardörren med nyckel men om det här ska fortsätta kommer KistaKärran att bli allt bökigare att låsa upp.

Denna gång tror jag dock inte att inbrottstjuvarna lyckades ta sig in – men å andra sidan finns det verkligen Ingenting att hämta. Högtalarna försvann redan för 1½ år sedan och nu finns det väl på sin höjd bara en kartbok från 90-talet, spolar- och kylvätska och ett litet första hjälpen-kit att plocka med sig. Är det verkligen värt att bryta sönder ett lås för?

Sista veckorna har jag varit extra kär i Kista men just den här helgen så är både jag och KistaKärran lite extra trumpna och sura. Och om ni framöver ser någon i garaget klättra in i sin bil via bakluckan – så är det bara KistaChic och KistaKärran som råkat ut för ett fjärde inbrottsförsök.

Suck.

Jag är så härligt förvirrad att när jag hittar KistaKärran olåst i garaget så tror jag att det är jag själv som har glömt låsa den. Jag sätter mig i bilen, ser mig omkring och funderar på om det eventuellt är något som har försvunnit… och det lilla ”locket” som sitter där det längre inte sitter en kassettbandspelare ser ut att sitta lite snett…

Det är först när jag hunnit köra ända ner till Järva krog då jag upptäcker att ena taklampan lyser som jag blir helt säker; Jepp, jag har haft inbrott i bilen – igen.

Låset på passagerarsidan är nu om möjligt ännu mer trasig, men eftersom högtalarna stals redan i mars finns det inga högtalare att norpa denna gång. Istället för att ha monterat i nya så tog jag istället bort den redan trasiga kassettbandspelaren – så inte ens en kassettbandspelare fanns det att sno. Och eftersom tjuvarna visst varken var intresserade av gamla parkeringsbiljetter eller kassettband så fick de nog gå helt tomhänta från KistaKärran denna gång.

Jag funderar på att preparera med små söta lappar till nästa gång.

Tredje gången gillt; Nej, denna kärra innehåller fortfarande inte något av värde.