Och plötsligt händer det! En lunch utomhus i vårsolen tillsammans med fantastiska KistaVänner.

En KistaVecka kan inte börja bättre än så här.

… och visst kan man väl även ana sig till små knoppar på träd och buskar.

För er som vill fira våren lite extra i Kista så blir det Norouz-firande imorgon kväll vid Akallarondellen och McDonalds, från ca kl 18. Musik, sång, dans, hoppa över eld, mat och mingel!

Idag var jag KistaKulturell!

Lise & Otto är ett nyskrivet drama om forskarna Lise Meitner och Otto Hahn som denna veckas spelas på två olika platser i Kista – samtidigt. Otto och ena halvan av publiken sitter i Kista Science Tower medan Lise och andra halvan av publiken sitter på Edvard Griegsgången 16 i Husby. Och sedan läggs allt ihop via kameror, mikrofoner, förinspelade filmer, filmdukar, musik, gröna skärmar och en hel del teknisk fingerfärdighet.

Och det fungerar!
Trots förvarning från produktionsledningen om riskerna för tekniskt fel så flöt föreställningen på utan större missar. Låt gå för att bild och ljud inte var perfekt synkad på stora bildskärmen när båda skådespelarna var i bild tillsammans – men det gjorde inget. Jag slukades helt upp i dramat som handlade om Otto och Lises forskning kring kärnklyvning, om hur de brevledes höll kontakt då andra världskriget tvingade Lise att migrera till Sverige, om svartsjuka, Nobelpriset och en hel ocean av trasiga känslor.

Det är främst känslan av en bra historia som jag bär med mig därifrån och det är ett gott betyg på ett bra produktion, både från regissör, manusförfattare, skådisar och alla andra som varit del i både förproduktion och väl på plats.

Sista speldag är imorgon lunch. Ta dig till någon av spelplatserna om du kan.

Fler bilder hittade jag på Flickr.
Reportage hos SVT.

När SR Metropol gästade Kista tidigare i höstas fick en av programledarna uppdraget att bland annat ta en bild på en kista i Kista. Han gick bet på det.

Jag däremot sprang på en för några veckor sedan – ja en kista i Kista.
Den står förstås i ett hörn av Kista Kyrkas krypta. Självklar plats om man tänker efter men ändå så oväntat och överraskande när vi ”hittade” den gömd bakom ett draperi.

Jodå, den är tom. (Eftersom den stod där i samband med en konsertkväll ansåg jag att man orimligtvis skulle ha lämnat kvar en död kropp i den och tog mig friheten att lyfta lite på locket.)

Någon som hann uppleva senaste Street Corner Talking?

Det kom nämligen ett mailutskick nyss:

I den senaste uppdateringen av SCT har LED lamporna programmerats i en frekvens som påverkar betraktarens synnerv. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas de sista två minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon. Men nu väljer alltså konstnärerna att avbryta den hypnotiska ljusprogrammeringen:

– Konstverket påverkar betraktaren mycket mer än vad vi hade anat, berättar konstnärerna Thomas Liljenberg och Bo Samuelsson. Vi väljer därför att programmera om ljuset i uppdateringen och slopar därmed de dramatiska ljusfrekvenserna.
– Nu får vi gratulera de som fick möjlighet att uppleva verket i full verksamhet, från midvinterdagen den 22 december fram till den 10 januari.
– I samband med att verket monteras ner i vår gör vi en sista demonstration för alla som missade, med fullständig programmering under 4 timmar. Planerat datum för detta är den 9 mars, mellan kl. 19.00–22.00

Källa: www.streetcornertalking.info

Ikväll invigs Street Corner Talking #5.

LED-lamporna bakom glasväggen är programmerade i en frekvens som påverkar den mänskliga synnerven. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas när det är mörkt utomhus, de sista fem minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon i minst tre minuter, stående i spetsen av den triangel som finns markerad i markplanets stensättning framför glasväggen.

Det låter både intressant och smått galet – speciellt eftersom de varnar för att personer med epilepsi inte bör titta direkt in i ljuset. Men jag kommer säkert stå där någon gång och blunda som en toka. När jag gick förbi lite tidigare idag blinkade det till lite kort och spontant frågade jag mig själv hur bilarna som passerar kommer att reagera om det ska blinka mycket – det är ett starkt sken…

Undrar också om de stressade kontorsmänniskorna vågar stanna till för en upplevelse. Jag utmanar er: Ni som ”utsätter” er för konstverket får gärna berätta hur ni upplevde det.

En vanlig vardag, lunchtid si så där, knatade jag och LjudmätarBill in på Zinnemax-bion och fick två privatvisningar (ja, det var ju ingen annan där just då).

Så här cool såg LjudmätarBill ut med 3D-glasögonen…

Vi började med Night at the Toy Store som mest var ett flyga-runt-i-stängd-leksaksbutik-och-akta-sig-för-grejer-film. Kul men efter ett tag med en aning av annalkande åksjuka.

Därefter fortsatte vi med Robin Hood som inte bara innehöll en liten berättelse utan även såg snyggare och mycket mer välarbetat ut, vi skrattade även mycket mer till denna film än den första.

Båda filmerna innehöll skuttande, blåsande, ryckande, tvärnitande, flygande, swooschande och vattenångsduschar. Ljudmätarbill hävdar dessutom att en drakes andedräkt doftade apelsin men själv kände jag inga dofter utan tyckte mest att stänk från vattenpölar och vattenångor smakade ospädd äppeljuice (och det är inte en favoritsmak!).

Mycket av effekten försvann av att bara stolen rörde sig och inte golvet där jag hade fötterna, så rätt snart satte jag mig i halv skräddarställning för att inte nå ner till golvet men ändå ha så pass mycket av benen hängande att jag kände de ”luftattacker” som skedde mot vaderna (humlor eller getingar eller vad det nu var! Aj, aj, aj.)

Kort sagt ett kul lunchäventyr som inte tar många minuter. När vi var där var det öde men enligt tjejen i kassan är det mycket mer folk på kvällar och helger.

Och så har ett år gått och nu i veckan drar Kista Världsmusikfestival igång igen.

Både barn- och ungdomskonserter på dagtid samt lite större konserter på kvällstid – och det mesta i Kista Kyrkas underjordiska och väldigt läckra krypta där jag själv inte har varit sedan 2007.

Hela programmet finns på:
kistaworldmusic.com

Hemma igen efter ett kort inhopp i dagens SR Metropol-sändning från Kista. Kul med lite happening direkt i gallerian och kul att jag fick vara med.

Både jag och Behrang hade ju kunnat berätta hur mycket som helst om allt som är bra och bäst med Kista, men människorna står högt upp på min topplista. Och det är verkligen en lååång lista med namn som jag skulle kunna rabbla upp om tillfälle ges. KistaKärleken är stark.

Hela eftermiddagen finns i SR Metropols sändningsarkiv en månad framöver ungefär.

Imorgon kommer SR Metrolpol (93,8) till Kista och sänder live hela eftermiddagen inifrån gallerian.

TISDAG Kista Galleria (kl 15-18)
Med oss har vi rapparen Carlito som släpper nytt i dagarna. Dessutom kommer Kista Galaxy FC för att utmana er lyssnare på FIFA. Musiken kommer spelas av DJ Preview.

Jag har lovat dyka upp och prata om Kistas alla bra sidor. Ska bli hur kul som helst. Hörs vi?

Här, vid en stängd och avspärrad men dock inte låst dörr stod jag igår och spanade ut mot den ännu inte färdiga takterrassen på nyöppnade Victoria Tower. Det regnade in men är det en takterrass säger det sig själv att det ska vara utomhus – även om väggarna på bilden ger ett annat intryck.

Bakom mig börjar skybaren som sträcker sig över två våningsplan och som känns både liten och stundvis trång samtidigt som det är extremt högt till tak.

Skybaren ligger på östra sidan av tornet och man har därför mest utsikt över Helenelund och resten av Sollentuna samt innerstan. Vi tryckte oss mot fönstertrianglarna för att få en glimt av centrala Kista men gick bet. Kanske finns det någon tanke om kvällssol på takterrassen men jag hade gärna sett mer av Kista även inifrån.

I baren filosoferade vi över miljötänket kring att ha iPads som interaktiva menyer men så här andra kvällen efter öppning så kanske de inte har hunnit genomgå spilltestet – hur mår egentligen en iPad av att få en öl över sig?

Så här på en torsdag, alla kontorsnissars officiella festlighetskväll, var det fullt med folk som både ville mingla och se på utsikten. Samma gällde baren och restaurangen på bottenplan – massor av folk. Så uppenbarligen finns det ett behov av en samlingsplats i östra utkanten av Kistas kontorsområde. Och de dagar det är mässor och konferenser kan det nog bli trångt. Men när jag som boende i området fick frågan om jag skulle börja springa dit och mingla på kvällarna så svarade jag tveksamt. Det är mer sällskapet än närheten som bestämmer var man ses, även om den australiensiska ingefärsölen var godare än väntat.

Och anslutningsvis en bild från den genusfria toaletten, eller snarare på handfatet som fick många av oss att fundera över vart vattnet tog vägen och om det skulle bli mycket spill på golvet.

Bilden är faktiskt inte svartvit; Toaletten och egentligen hela skybar är väldigt färglös. Vitt, vitt, benvitt, glas och mera vitt. Men så heter den ju också ”Cloud”…