Jag älskar folk som brinner för något speciellt och som engagerar sig, så jag har följt bloggen ”Stockholm & Projekt” ett tag nu. Det enda de postar på sin webbplats är bilder på pågående byggprojekt runt om i Stockholm tillsammans med både arkitektskisser och slutresultat.

Och de är ofta här ute i Kista och fotograferar både kontors- och bostadshus, till exempel finns det bilder på NOD-huset från förra året och framåt. Men även annat från Kista och Rinkeby får plats.

Visst har även jag varit ute och fotograferat byggprojekt men inte alls lika noga och regelbundet, den här bloggen tar ”byggplatsbevakning” ett steg längre än jag ens försökt uppnå.

Klicka dig runt på StockholmProjekt.blogspot.se.

Eftersom min frisör sedan många många många år tillbaka har gått på ett helt års mammaledighet står jag inför ett dilemma; Vem ska tygla min spretiga och bångstyriga (ickeexisterande) lockar?

Jag har dock antagit utmaningen med gott humör och ser det som ett KistaProjekt: Kistas bästa frisörer!

Men då är jag i behov av er hjälp; Vilka ska jag testa? Vilka kvalificerar sig? Vem klarar av att ge mig en snygg men funktionell frisyr som håller sig längre än ett dygn?

Jag fokuserar mer på en riktigt bra klippning framför snygg fön som jag ändå aldrig kan göra om hemma. Jag vill inte bara gå in på slumpmässig salong utan det är ni som får solla ut guldklimparna från resten. Och jag vill inte heller bara ha salongnamn med motivering ”bra” utan även namn på aktuell frisör och varför han/hon är bäst och värd att prova.

Låt höra, gör reklam, höj dem till skyarna, stämm upp i hyllningskör, ge mig en matnyttig lista på KistaFrisörer!

(”Kista” gäller f.ö. den formella stadsdelshalvan, d.v.s. hela vägen från södra Ärvinge upp till norra Akalla.)

Järvafältet är en idyll på många sätt och en solig eftermiddag förra veckan tog jag med en KistaKompis ut på promenad.

Vid en kulle i närheten av Ärvinge Bollplan såg vi hur det liksom ångade ur marken och vi klev nyfikna fram till gallret i marken för att spana på vad det var. Långt nere under marken hörde vi hur vatten porlade…

….och sen slog den till.

Stanken!

Den fruktansvärda kloakstanken, som fick oss båda att ylande kasta oss bakåt och febrilt vifta framför ansiktet.

Vi skyndade bortåt men fick inte bort stanken som satt sig i näsorna. Livet lättade först efter att vi båda sniffat djupt i den medhavda godispåsen med marshmallows. Syntetisk vanilj går lätt före kloak.

Jag passade även på med en kortversion av konstvandring och visade upp den nedgrävda bebisen som numera är en ökänd klassiker. Men tror jag även fått in en ny kandidat på konstvandringslistan; Vad sägs om denna underliga lekparkslarv med skor på fötterna och knölar på ryggen.

Och plötsligt händer det! En lunch utomhus i vårsolen tillsammans med fantastiska KistaVänner.

En KistaVecka kan inte börja bättre än så här.

… och visst kan man väl även ana sig till små knoppar på träd och buskar.

För er som vill fira våren lite extra i Kista så blir det Norouz-firande imorgon kväll vid Akallarondellen och McDonalds, från ca kl 18. Musik, sång, dans, hoppa över eld, mat och mingel!

Idag var jag KistaKulturell!

Lise & Otto är ett nyskrivet drama om forskarna Lise Meitner och Otto Hahn som denna veckas spelas på två olika platser i Kista – samtidigt. Otto och ena halvan av publiken sitter i Kista Science Tower medan Lise och andra halvan av publiken sitter på Edvard Griegsgången 16 i Husby. Och sedan läggs allt ihop via kameror, mikrofoner, förinspelade filmer, filmdukar, musik, gröna skärmar och en hel del teknisk fingerfärdighet.

Och det fungerar!
Trots förvarning från produktionsledningen om riskerna för tekniskt fel så flöt föreställningen på utan större missar. Låt gå för att bild och ljud inte var perfekt synkad på stora bildskärmen när båda skådespelarna var i bild tillsammans – men det gjorde inget. Jag slukades helt upp i dramat som handlade om Otto och Lises forskning kring kärnklyvning, om hur de brevledes höll kontakt då andra världskriget tvingade Lise att migrera till Sverige, om svartsjuka, Nobelpriset och en hel ocean av trasiga känslor.

Det är främst känslan av en bra historia som jag bär med mig därifrån och det är ett gott betyg på ett bra produktion, både från regissör, manusförfattare, skådisar och alla andra som varit del i både förproduktion och väl på plats.

Sista speldag är imorgon lunch. Ta dig till någon av spelplatserna om du kan.

Fler bilder hittade jag på Flickr.
Reportage hos SVT.

När SR Metropol gästade Kista tidigare i höstas fick en av programledarna uppdraget att bland annat ta en bild på en kista i Kista. Han gick bet på det.

Jag däremot sprang på en för några veckor sedan – ja en kista i Kista.
Den står förstås i ett hörn av Kista Kyrkas krypta. Självklar plats om man tänker efter men ändå så oväntat och överraskande när vi ”hittade” den gömd bakom ett draperi.

Jodå, den är tom. (Eftersom den stod där i samband med en konsertkväll ansåg jag att man orimligtvis skulle ha lämnat kvar en död kropp i den och tog mig friheten att lyfta lite på locket.)

Någon som hann uppleva senaste Street Corner Talking?

Det kom nämligen ett mailutskick nyss:

I den senaste uppdateringen av SCT har LED lamporna programmerats i en frekvens som påverkar betraktarens synnerv. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas de sista två minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon. Men nu väljer alltså konstnärerna att avbryta den hypnotiska ljusprogrammeringen:

– Konstverket påverkar betraktaren mycket mer än vad vi hade anat, berättar konstnärerna Thomas Liljenberg och Bo Samuelsson. Vi väljer därför att programmera om ljuset i uppdateringen och slopar därmed de dramatiska ljusfrekvenserna.
– Nu får vi gratulera de som fick möjlighet att uppleva verket i full verksamhet, från midvinterdagen den 22 december fram till den 10 januari.
– I samband med att verket monteras ner i vår gör vi en sista demonstration för alla som missade, med fullständig programmering under 4 timmar. Planerat datum för detta är den 9 mars, mellan kl. 19.00–22.00

Källa: www.streetcornertalking.info

Ikväll invigs Street Corner Talking #5.

LED-lamporna bakom glasväggen är programmerade i en frekvens som påverkar den mänskliga synnerven. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas när det är mörkt utomhus, de sista fem minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon i minst tre minuter, stående i spetsen av den triangel som finns markerad i markplanets stensättning framför glasväggen.

Det låter både intressant och smått galet – speciellt eftersom de varnar för att personer med epilepsi inte bör titta direkt in i ljuset. Men jag kommer säkert stå där någon gång och blunda som en toka. När jag gick förbi lite tidigare idag blinkade det till lite kort och spontant frågade jag mig själv hur bilarna som passerar kommer att reagera om det ska blinka mycket – det är ett starkt sken…

Undrar också om de stressade kontorsmänniskorna vågar stanna till för en upplevelse. Jag utmanar er: Ni som ”utsätter” er för konstverket får gärna berätta hur ni upplevde det.

En vanlig vardag, lunchtid si så där, knatade jag och LjudmätarBill in på Zinnemax-bion och fick två privatvisningar (ja, det var ju ingen annan där just då).

Så här cool såg LjudmätarBill ut med 3D-glasögonen…

Vi började med Night at the Toy Store som mest var ett flyga-runt-i-stängd-leksaksbutik-och-akta-sig-för-grejer-film. Kul men efter ett tag med en aning av annalkande åksjuka.

Därefter fortsatte vi med Robin Hood som inte bara innehöll en liten berättelse utan även såg snyggare och mycket mer välarbetat ut, vi skrattade även mycket mer till denna film än den första.

Båda filmerna innehöll skuttande, blåsande, ryckande, tvärnitande, flygande, swooschande och vattenångsduschar. Ljudmätarbill hävdar dessutom att en drakes andedräkt doftade apelsin men själv kände jag inga dofter utan tyckte mest att stänk från vattenpölar och vattenångor smakade ospädd äppeljuice (och det är inte en favoritsmak!).

Mycket av effekten försvann av att bara stolen rörde sig och inte golvet där jag hade fötterna, så rätt snart satte jag mig i halv skräddarställning för att inte nå ner till golvet men ändå ha så pass mycket av benen hängande att jag kände de ”luftattacker” som skedde mot vaderna (humlor eller getingar eller vad det nu var! Aj, aj, aj.)

Kort sagt ett kul lunchäventyr som inte tar många minuter. När vi var där var det öde men enligt tjejen i kassan är det mycket mer folk på kvällar och helger.

Och så har ett år gått och nu i veckan drar Kista Världsmusikfestival igång igen.

Både barn- och ungdomskonserter på dagtid samt lite större konserter på kvällstid – och det mesta i Kista Kyrkas underjordiska och väldigt läckra krypta där jag själv inte har varit sedan 2007.

Hela programmet finns på:
kistaworldmusic.com