Den som följt mig vet att jag har en stark kärlek till KistaMånen och i flera år jagat den med min kamera. Men för ett par år mötte jag min överman i HusbyLejonet som med proffsutrustning och minutiös planering jagar både solen, månen och stjärnorna över Järvaområdet.

Här följer HusbyLejonets berättelse om stjärnhimlen över Kista en vinternatt tidigare i januari – och hur han lyckades fånga den på bild.

KistaMånen har visat upp sig på denna blogg flera gånger, och få kan missa den när den lyser. Men tack vare att Kista är omgiven av natur finns det goda möjligheter att se även ljussvagare objekt på KistaHimlen, om man bara är villig att röra sig en liten bit bort från de belysta områdena. Det är lätt att se de ljusstarkaste stjärnorna som Sirius och Vega eller planeter som Jupiter, även när dessa befinner sig nära horisonten. Nu när dagarna är korta och nätterna är långa och mörka beslöt jag mig för att ta en bild på stjärnhimlen över Kista, Husby och Akalla.

Första gällde det att hitta en lämplig plats. För att få det motiv jag ville ha måste man kunna se alla tre förorter samt himlen. Den måste vara en bit ifrån bebyggelse, så att inte gatubelysningen dränker ljuset från stjärnorna. Helst ska platsen också vara skyddad från ljus som kommer in från sidan eftersom det lyser upp insidan av objektivet och resulterar i en ljus dimma över motivet.

De två bästa platserna jag hittat för stjärnskådning är Granholmstoppen och skogen just bortom Kymlingelänken. Skogen bakom Kymlingelänken har bra skydd mot gatubelysning, och träden skyddar mot ljus som kommer in från sidan, men Granholmstoppen var det självklara valet eftersom den ger en så fin vy över Järvafältet. Om man vänder blicken mot sydost kan man till och med se Globen! Gatubelysningen är svag, en bit bort, och nedanför en när den inte är dold bakom träd. För bilder tagna i sydöstlig riktning kan strålkastarna från bilar på E18 ibland hitta in i kameran och ställa till det, men för bilder tagna mot nordost är detta sällan ett problem.

Nästa problem var vädret. En mulen höst hade ersatts av en ännu mer mulen vinter. Om molnen ligger som ett lock ovanpå blir det inte mycket till stjärnljus, och även ett mycket svagt molntäcke kan lysas upp av gatubelysningen och bilda en orange dimma. Precis som när jag försökte fotografera solnedgången i IBM-skogen blev jag flitig besökare av diverse vädersajter.

Under tiden som jag väntade på att vädret skulle blir bra planerade jag fotograferingen med Stellarium, ett gratis planetarium-program, och här fick jag en glad överraskning: Om jag var på Granholmstoppen just innan soluppgången skulle Vintergatans band sticka upp över horisonten ungefär vid Kista Science Tower. Sedan skulle den fortsätta uppåt och till vänster, för att tunna ut i himlen över Akalla. Det skulle bli gott om stjärnor!

Förutsatt att jag var där runt halv sex på morgonen. I alla fall om jag fick chansen inom den närmsta veckan – den perfekta tidpunkten ändrades med cirka tre minuter varje dag.

Väderprognoserna avlöste varandra, och för det mesta räckte det att titta ut genom fönstret för att inse att himlen inte skulle bli klar. Så kom beskedet – den 12 januari skulle ha klar himmel från klockan fem på morgonen! Men allteftersom dagen närmade sig ändrades prognosen till det sämre, och den 12 januari föll ytterligare snö över Stockholm från ett kompakt molntäcke. Prognosen ändrades. Dagen efter, den 13 januari, var förutspådd att ha klar himmel. Denna gång låg prognosen fast, och när jag tittade ut genom fönstret kvällen innan var himlen klar.

Jag beslöt att göra ett försök.

Jag satte väckarklockan på halv fyra för att slippa stressa. Det kunde jag ha hoppat över. Jag låg vaken som ett barn natten innan julafton, och var på plats på Granholmstoppen klockan fem utan att ha sovit en sekund.

Den extra halvtimmen visade sig vara bra att ha. Moln var på väg in från nordväst. Jag satte upp kameran, pekade den mot den punkt mitt mellan Victoria Tower och Husby Centrum jag hade valt ut som riktpunkt i Stellarium och ställde in kamerans slutartid, bländare, känslighet och fokus.

När man fotograferar ljussvaga objekt som stjärnor måste slutaren vara öppen länge för att kamerans sensor ska hinna samla in tillräckligt med ljus. Men eftersom jorden fortsätter att snurra kommer stjärnorna att hinna flytta på sig på himlen medan slutaren är öppen. Detta leder till att stjärnorna blir streck istället för punkter på den färdiga bilden. (Sök på ”star trails” för att se detta.) Ibland är den effekten önskad – i mitt fall var den inte det.

En lösning är att montera kameran på ett motordrivet stativ som roterar så att jordens rotation upphävs. Detta kostar pengar. En annan är att göra en så kallad ”dekonvolvering” på bilden, men det är minst lika komplicerat som det låter. En tredje, billigare och lättare, är att först dela upp exponeringen i flera, kortare, intervaller – istället för en enda exponering på tre minuter blir det arton exponeringar på tio sekunder vardera. Stjärnorna hinner visserligen röra sig, men bara någon enstaka pixel. Sedan roterar jag bilderna i efterbehandlingen så att stjärn-prickarna ligger ovanpå varandra, och säger åt datorn att addera alla. Resultatet blir att stjärnorna blir tillräckligt punktformiga, och att jag får min treminuters-exponering med ljusstarka stjärnor – dock mot en nästa lika ljus himmel.

Himlen är inte helt svart, även om den ser ut så. Precis som på dagen är den blå, bara väldigt mörkt blå. På en treminuters-exponering blir den ljust gråblå när det mörkblåa blandas med orange och vit gatubelysning som lyser upp atmosfäriskt dis. För att få fram stjärnorna så att betraktaren ser dem måste detta bakgrundsljus tas bort eller åtminstone minskas, utan att samtidigt ta bort stjärnorna. Att hitta stjärnorna i bilden är svårt – men vi kan göra på ett annat sätt: Bakgrundsljuset är väldigt suddigt. Genom att ta en suddig bild, så suddig att stjärnorna inte syns längre, så har vi en bild som enbart innehåller bakgrundsljuset. Nu har vi två bilder – en skarp med stjärnor och en suddig utan stjärnor. Om något syns i vår skarpa bild, men inte i den suddiga – då är det en stjärna. Vi kan nu subtrahera bort bakgrundsljuset helt, eller, för att få en mer estetiskt tilltalande himmel, justera det som om vi hade en dimmer tills himlen ser bra ut:

Slutligen: För att göra stjärnskådandet lite roligare, och enkelt reda på vad det är man ser och kan se, kan man använda Stellarium. PC-, Mac- och Linux-versionerna är mycket bra och gratis. För utflykter finns Stellarium Mobile Sky Map för Android, också det mycket bra, eller gratisalternativet Google Sky Map.

© Text och samtliga bilder: HusbyLejonet

För första gången i KistaChics 7½ år långa historia; Ett gästinlägg! Jag lärde känna HusbyLejonet för ett år sedan och vi upptäckte snabbt vår gemensamma kärlek till Kista med omnejd. Och när jag fick höra om jakten på den perfekta bilden frågade jag om HusbyLejonet kunde tänka sig att skriva om det. Nedan är alltså HusbyLejonet berättelse om ”solnedgång i IBM-skogen”;

Vid IBMs huvudkontor i Kista finns en skog som omväxlingsvis kallas ”IBM-skogen”, ”Töjnanberget” eller, numera, ”Kistahöjden”. När jag bodde i Husby hände det att jag gick till och från Kista genom den gångväg som gick förbi IBM eller det motionsspår som låg inne i skogen. Skogen var en trevlig omväxling från datorhallen och sent på sommardagarna, om vädret var klart, var ljuset helt magiskt, med varmt gyllene ljus. När jag köpte min första kamera 2003 var dessa stunder givetvis något som fotograferades. Jag visste dock inte så mycket om fotografering, och kameran var väl inte världsledande i bildkvalitet, så bilderna kan inte sägas fånga stunden särskilt väl. Men en bildserie från 2004 fångade atmosfären bättre än någon annan.

När jag hade lärt mig lite mer och uppgraderat kameran, så var en omtagning av de bilderna högt på listan. Men saker kom emellan. Om inte vädret var fel, så var tiden fel, eller, vanligast av alla skäl: jag hade annat för mig. 2005 tillbringade jag mycket tid i USA och sedan flyttade jag till Wien. Det var inte förrän 2008 som jag gav mig av mot IBM-skogen för att ta de där bilderna jag tyckte att jag borde ha tagit för länge sedan. Jag packade ihop kamera och stativ och gav mig av…

…och möttes av en grusgrop. Byggandet av Lagtingsgatan hade påbörjats, och mitt utvalda motiv hade sprängts i luften av Stockholms Stad. Skogen med det magiska ljuset var nu ett stenbrott. Om jag inte hade fattat tidigare att det gällde att ta chansen när man har den så drevs den visdomen in i skallen nu.

Fyra år senare hittar jag Patrick Lönnbergs utmärkta Nedslag i Kistas Historia och beslutar mig för att göra samma sak, fast för Husby. Under min genomgång av Husby hamnar jag vid Lagtingsgatans början. För att få en bättre vy av den nya gatan klättrar jag upp på den stenbelagda vall som bildats när vägen byggdes. Sedan går jag en bit genom den kvarvarande skogen bort mot Kista, och…

…tycker att jag känner igen mig. Jag får syn på resterna av motionsspåret som leder upp i skogen och inser att mitt motiv inte alls försvann i den där grusgropen för fyra år sedan! När jag kommer hem visar en snabbsökning på nätet att denna missuppfattning snart kan korrigeras, då bostadsområdet Kistahöjden ska byggas just där mitt motiv är. Vis av tidigare miss beslutar jag mig för att göra jobbet nu, innan mitt motiv blir ett ”trivsamt” radhus.

Hemma matar jag in tid och plats för den ursprungliga bildserien i Stellarium. Det verkar som om solen skall vara sex grader över horisonten för att ljuset ska vara rätt. Överfört till idag betyder det att jag borde få det motiv jag vill ha runt halv nio på kvällen. Jag tittar på klockan. Kvart i åtta. Ingen tid att förlora. Jag sätter mig på tunnelbanan till Husby. När jag kommer fram är ljuset bra, men solen står lågt. Väldigt lågt. För lågt. Måste skynda. Jag går mot IBM-skogen från tunnelbanan, passerar Dalhagsskolan joggande, sprintar uppför vallen vid Lagtingsgatan, och springer genom skogen till platsen där jag ska fotografera. När jag närmar mig ser jag att ljuset är nästan rätt, men på god väg att ta slut. Långa skuggor, uppbrutna av solsken, sträcker sig fortfarande genom skogen. Andfådd sliter jag upp stativet, fäster kameran för en exponeringsserie, och…

…ser hur ljuset försvinner som om någon hade vridit på en dimmer. Där tog chansen slut för idag. Jag tar några bilder och åker hem.

Nästa dag är det mulet. Dagen efter också. Väderprognosen visar på mulet hela kvällen och jag planerar annat än fotograferande på kvällen. När kvällen kommer försvinner molnen och solen skiner över Stockholm, i öppen trots mot väderprognosen och mina planer. När jag märker att jag skulle kunna göra ett försök är det redan försent. Jag beslutar mig för att ignorera väderprognoserna.

Ny dag. Trots utlovat molntäcke ger jag mig av. Den här gången håller dock prognosen, och jag får inte det ljus jag vill ha.

Dock beror detta på mer än bara molntäcket. Jag inser att även om solen är sex grader över horisonten, så kommer den att vara längre norrut än den var i den ursprungliga bilden. Norrut finns dels högre mark, dels tätare skog, så när solen är sex grader över horisonten kommer den redan att ha sjunkit under den täta skogens trädtoppar. Lite mätningar i Google Earth visar att jag borde vara på plats när solen står nästan rakt i väst istället. Visserligen kommer den att vara högre upp, men resultatet borde bli bättre genom att solen faktiskt kommer att lysa över motivet. Tidpunkten blir resultatet av en avvägning: Å ena sidan riskerar jag att ljuset försvinner om solen står för lågt, men å andra sidan, ju längre ned, desto mer av det varma gyllene ljuset så typiskt för den ”gyllene timmen”. Den ideala tidpunkten blir därför just innan solen sjunker ned under trädtopparna. Min strategi blir följande: Var på plats tidigt. När solen står i väst, börja fotografera. Fortsätt sedan tills solen gått ned. Den ideala tidpunkten borde då avbildas på de sista bilderna i serien.

Jag tar en fika med KistaChic, som övertalar mig att skriva om detta innan jag ger mig av för att avsluta jobbet som påbörjades 2004. Väl på plats ställer jag upp kameran och testar olika exponeringstider. Allteftersom solen går ned justerar jag exponeringen, så att jag alltid har rätt inställningar. Det blir snabbt uppenbart att bilderna måste tas genom så kallad exposure fusion – flera bilder med olika exponeringar, där man i efterbehandlingen väljer ut de delar av varje bild som blev bäst exponerade och bygger en komplett bild av dessa delar. Denna teknik används med fördel när kameran inte kan täcka in både de ljusa och mörka delarna av motivet, med den stora nackdelen att det blir mer jobb, både vid fotograferingstillfället och i efterbehandlingen. Det visade sig också önskvärt att ta bilderna som ett sammansatt panorama. Jag skulle ta flera bilder med kameran riktad åt olika håll och sedan sy ihop dessa bilder till en ännu mer vidvinklad bild än mitt 10mm-objektiv tillät.

När stunden med stort S kom är jag beredd. Stativet uppställt. Kamerans rörelse på stativet kontrollerat. Brännvidd satt och kontrollerad. Fokus satt och kontrollerad. Bländare satt och skärpedjup kontrollerat. Vitbalans satt och kontrollerad. Längsta och kortaste exponeringstid kontrollerade, både mot solen och bort från den.

Så fort solen tittade fram från ett av träden jag satt som startpunkt började jag. Fem exponeringar, 1.6 EV mellan varje, vrid kameran, fem exponeringar till…

Jag fortsatte tills solen gått ned bakom trädtopparna. Hemma började jag direkt med efterbehandlingen. Här är resultatet:

Det tog åtta år, men nu har världen ställts rätt igen.

Text och samtliga bilder tillhör HusbyLejonet