KistaTexter taggade med ‘Natur som inte längre finns’

Solnedgång i IBM-skogen

fredag 24 augusti 2012

För första gången i KistaChics 7½ år långa historia; Ett gästinlägg! Jag lärde känna HusbyLejonet för ett år sedan och vi upptäckte snabbt vår gemensamma kärlek till Kista med omnejd. Och när jag fick höra om jakten på den perfekta bilden frågade jag om HusbyLejonet kunde tänka sig att skriva om det. Nedan är alltså HusbyLejonet berättelse om ”solnedgång i IBM-skogen”;

Vid IBMs huvudkontor i Kista finns en skog som omväxlingsvis kallas ”IBM-skogen”, ”Töjnanberget” eller, numera, ”Kistahöjden”. När jag bodde i Husby hände det att jag gick till och från Kista genom den gångväg som gick förbi IBM eller det motionsspår som låg inne i skogen. Skogen var en trevlig omväxling från datorhallen och sent på sommardagarna, om vädret var klart, var ljuset helt magiskt, med varmt gyllene ljus. När jag köpte min första kamera 2003 var dessa stunder givetvis något som fotograferades. Jag visste dock inte så mycket om fotografering, och kameran var väl inte världsledande i bildkvalitet, så bilderna kan inte sägas fånga stunden särskilt väl. Men en bildserie från 2004 fångade atmosfären bättre än någon annan.

När jag hade lärt mig lite mer och uppgraderat kameran, så var en omtagning av de bilderna högt på listan. Men saker kom emellan. Om inte vädret var fel, så var tiden fel, eller, vanligast av alla skäl: jag hade annat för mig. 2005 tillbringade jag mycket tid i USA och sedan flyttade jag till Wien. Det var inte förrän 2008 som jag gav mig av mot IBM-skogen för att ta de där bilderna jag tyckte att jag borde ha tagit för länge sedan. Jag packade ihop kamera och stativ och gav mig av…

…och möttes av en grusgrop. Byggandet av Lagtingsgatan hade påbörjats, och mitt utvalda motiv hade sprängts i luften av Stockholms Stad. Skogen med det magiska ljuset var nu ett stenbrott. Om jag inte hade fattat tidigare att det gällde att ta chansen när man har den så drevs den visdomen in i skallen nu.

Fyra år senare hittar jag Patrick Lönnbergs utmärkta Nedslag i Kistas Historia och beslutar mig för att göra samma sak, fast för Husby. Under min genomgång av Husby hamnar jag vid Lagtingsgatans början. För att få en bättre vy av den nya gatan klättrar jag upp på den stenbelagda vall som bildats när vägen byggdes. Sedan går jag en bit genom den kvarvarande skogen bort mot Kista, och…

…tycker att jag känner igen mig. Jag får syn på resterna av motionsspåret som leder upp i skogen och inser att mitt motiv inte alls försvann i den där grusgropen för fyra år sedan! När jag kommer hem visar en snabbsökning på nätet att denna missuppfattning snart kan korrigeras, då bostadsområdet Kistahöjden ska byggas just där mitt motiv är. Vis av tidigare miss beslutar jag mig för att göra jobbet nu, innan mitt motiv blir ett ”trivsamt” radhus.

Hemma matar jag in tid och plats för den ursprungliga bildserien i Stellarium. Det verkar som om solen skall vara sex grader över horisonten för att ljuset ska vara rätt. Överfört till idag betyder det att jag borde få det motiv jag vill ha runt halv nio på kvällen. Jag tittar på klockan. Kvart i åtta. Ingen tid att förlora. Jag sätter mig på tunnelbanan till Husby. När jag kommer fram är ljuset bra, men solen står lågt. Väldigt lågt. För lågt. Måste skynda. Jag går mot IBM-skogen från tunnelbanan, passerar Dalhagsskolan joggande, sprintar uppför vallen vid Lagtingsgatan, och springer genom skogen till platsen där jag ska fotografera. När jag närmar mig ser jag att ljuset är nästan rätt, men på god väg att ta slut. Långa skuggor, uppbrutna av solsken, sträcker sig fortfarande genom skogen. Andfådd sliter jag upp stativet, fäster kameran för en exponeringsserie, och…

…ser hur ljuset försvinner som om någon hade vridit på en dimmer. Där tog chansen slut för idag. Jag tar några bilder och åker hem.

Nästa dag är det mulet. Dagen efter också. Väderprognosen visar på mulet hela kvällen och jag planerar annat än fotograferande på kvällen. När kvällen kommer försvinner molnen och solen skiner över Stockholm, i öppen trots mot väderprognosen och mina planer. När jag märker att jag skulle kunna göra ett försök är det redan försent. Jag beslutar mig för att ignorera väderprognoserna.

Ny dag. Trots utlovat molntäcke ger jag mig av. Den här gången håller dock prognosen, och jag får inte det ljus jag vill ha.

Dock beror detta på mer än bara molntäcket. Jag inser att även om solen är sex grader över horisonten, så kommer den att vara längre norrut än den var i den ursprungliga bilden. Norrut finns dels högre mark, dels tätare skog, så när solen är sex grader över horisonten kommer den redan att ha sjunkit under den täta skogens trädtoppar. Lite mätningar i Google Earth visar att jag borde vara på plats när solen står nästan rakt i väst istället. Visserligen kommer den att vara högre upp, men resultatet borde bli bättre genom att solen faktiskt kommer att lysa över motivet. Tidpunkten blir resultatet av en avvägning: Å ena sidan riskerar jag att ljuset försvinner om solen står för lågt, men å andra sidan, ju längre ned, desto mer av det varma gyllene ljuset så typiskt för den ”gyllene timmen”. Den ideala tidpunkten blir därför just innan solen sjunker ned under trädtopparna. Min strategi blir följande: Var på plats tidigt. När solen står i väst, börja fotografera. Fortsätt sedan tills solen gått ned. Den ideala tidpunkten borde då avbildas på de sista bilderna i serien.

Jag tar en fika med KistaChic, som övertalar mig att skriva om detta innan jag ger mig av för att avsluta jobbet som påbörjades 2004. Väl på plats ställer jag upp kameran och testar olika exponeringstider. Allteftersom solen går ned justerar jag exponeringen, så att jag alltid har rätt inställningar. Det blir snabbt uppenbart att bilderna måste tas genom så kallad exposure fusion – flera bilder med olika exponeringar, där man i efterbehandlingen väljer ut de delar av varje bild som blev bäst exponerade och bygger en komplett bild av dessa delar. Denna teknik används med fördel när kameran inte kan täcka in både de ljusa och mörka delarna av motivet, med den stora nackdelen att det blir mer jobb, både vid fotograferingstillfället och i efterbehandlingen. Det visade sig också önskvärt att ta bilderna som ett sammansatt panorama. Jag skulle ta flera bilder med kameran riktad åt olika håll och sedan sy ihop dessa bilder till en ännu mer vidvinklad bild än mitt 10mm-objektiv tillät.

När stunden med stort S kom är jag beredd. Stativet uppställt. Kamerans rörelse på stativet kontrollerat. Brännvidd satt och kontrollerad. Fokus satt och kontrollerad. Bländare satt och skärpedjup kontrollerat. Vitbalans satt och kontrollerad. Längsta och kortaste exponeringstid kontrollerade, både mot solen och bort från den.

Så fort solen tittade fram från ett av träden jag satt som startpunkt började jag. Fem exponeringar, 1.6 EV mellan varje, vrid kameran, fem exponeringar till…

Jag fortsatte tills solen gått ned bakom trädtopparna. Hemma började jag direkt med efterbehandlingen. Här är resultatet:

Det tog åtta år, men nu har världen ställts rätt igen.

Text och samtliga bilder tillhör HusbyLejonet