Minnessten för bussolyckan i Norge

måndag 18 augusti 2008 kl 19:36

För ett par månader sedan tog KistaCykeln en annan sväng än den normalt gör och jag hittade en minnessten för bussolyckan som skedde i Norge 1988.
Minnessten
I förra veckan fick jag ett mejl från Patrick som tipsade om att det fredagen den 15:e augusti var 20 år sedan det hände. 20 år! (Och jag missade dumt nog att publicera det här inlägget i fredags som jag först hade tänkt.)

Stenen står placerade i en glänta vid gångvägen mot Eggeby Gård om någon av er vill gå dit. Träden och blommorna kring stenen såg väldigt välskött ut när jag var där, det finns någon många som fortfarande minns.
Minnessten

KistaKategori: Järvafältet, Kista

15 kommentarer till “Minnessten för bussolyckan i Norge”

  1. behrang:

    Jag minns så väl när jag landade på Arlanda andra dagen efter olyckan och möttes av Expressens och Aftonbladets löpsedlar med snarlika formuleringar:
    De döda.
    Passbilder på alla publicerades som att det var en mänsklig rättighet att omedelbart få veta vilka alla som hade dött var.
    En månad i Los Angeles och New York och så hem till det där.
    Jag var 11 år och vände mig till min mamma och sa:
    ”Alle är död.”
    Den som jag hade närmast av bussolyckans barn, som gick på mitt fritids. Vi var inte nära vänner, men jag såg honom varje dag och vi åt vid samma mellanmålsbord lika ofta, och spelade ofta bandy, tennis och annat ihop.
    Några dagar senare dog även hans pappa av sina skador.
    Jag minns min mammas reaktion lika väl som löpsedeln, jag minns flygbussen hem, jag minns tårarna och begravningarna och sorgen. En oerhört jobbig tid för Kista som samhälle.
    Ibland går jag förbi den där minnesstenen och sitter en stund, bara för att det känns bra. Och för att det påminner om hur skör tillvaron är.
    Det var många hastigt förkortade liv.

  2. Roger Andersson:

    1988-08-15 var minn första arbetsdag på posten Rinkeby-Kista. Minns så väl när vi stod och sorterade post så kom nyheten från sitt eget område.
    Årsdagen blir väldigt dämpad eftersom datumet smyger upp i minnet. Således 23 år idag, har oxå gått förbi minnesstenen på järvafältet.Såg den där av en slump faktiskt på väg hem från Kista till Järfälla på cykel.Ett väldigt fridfullt område mitt emellen betongen från båda sidorna av Järva.Ett svagt ljud av motorvägen uppe i Tensta hörs. Idag tänker vi på alla anhöriga samt dem förlorade från Norgeolyckan. Kram från Roger Andersson arbetsplats Kista posten

  3. Taberg:

    Hade en syssling som omkom i den olyckan. Kommer ihåg det som i går. Hörde som nabbast om det på radion på morgonen, den morgon som var första dagen i gymnasiet så jag hade mycket annat i huvudet. Trodde ju inte att vi kände någon i olyckan. Mamma hämtade mig från skolan den dagen och berättade för mig att hennes kusins barn hade omkommit i olyckan. Dom förlorade sitt enda barn. Har fått en annan syn på livet efter den dagen och ser livet med andra ögon, särskilt nu när jag har egna barn.

  4. Nils:

    Den här olyckan blir än mer förskräcklig för mig för var år som går. Som barn kunde jag inte greppa helheten och allt passerade såsom en abstrakt dimma men på senare år har en förståelse infunnit sig och då jag nu fått egna barn tänker jag ofta på detta.
    Jag kände flera av de omkomna iom jag gick på lekis med flera av de avlidna och då vi många gånger även lekte hemma hos varandra under denna period. Jag var faktiskt menad att börja i den aktuella skolklassen och de skolförberedande testbesöken man gjorde i kvarnbackaskolan var med denna barngrupp. Nu blev det inte så då jag drabbades av oförklarlig panik rörande detta någon vecka innan skolstarten och överheten tvingades placera mig i annan skola.

    Kista var på den tiden totalt späckat med utomhuslekande barn, gårdsfester och gemensama städdagar med efterföljande grillning så man träffade ju i princip allihop månatligen.

    Jag minns att jag någon vecka innan olyckan träffade pojken jag kände bäst från lekistiden. Han cyklade för ovanlighetens skull omkring på MIN gård med sin gula limpförsedda cykel med högt styre och växelspak på ramen.. Minns vi connectade lite igen och att vi bestämde att vi skulle börja ses igen då vi skulle börja i högstadiet tillsammans efter sommaren. En jättefin glad kille med glimten i ögat. Kommer ihåg jag tyckte han verkade tuff och självsäker på ett positivt sätt. En briljant tjejtjusare redan i lekisåldern.

    Han dog bara några dagar senare, på bussen jämte sin bästa kompis…

    Ofta slår det mig att jag inte ska gnälla om livets banala vedermödor. Tristessen på jobbet, slitet i hemmet, problemen med bilen, kulturförfallet etc. etc..
    De andra fick ju ens inte komma hit. Få sitt första jobb, flytta hemifrån, ta körkort och köra bil själv eller ens ta klivet ut i den egna verkligheten.. Få bli kära i någon och skaffa barn..

    Tobias fick aldrig uppleva mer i livet än det vi nått fram till just då, där 1988.. då vi bara var barn..

    Så vem är jag att gnälla? Jag är iom denna tragedi ytterst tacksam för var dag jag får..

  5. Roger Andersson:

    24 år har gått men ni finns med i våra tankar. Imorgon kommer en ny dag som tar alla framåt

  6. hiro kanakura:

    Minnesstenen och jag
    I sen hösten 1988 hade vi ett föräldramöte av klass 6B i Kvarnbackaskolan. Vårt barn var inte vid liv längre. Vi hade svår och mycket märklig känsla att vara där i klassen. Allt kändes fel och oviktigt. Vi var bara där för att höra på någon att säga något.
    Ingen av föräldrar hade äntligen lust eller ork att vara där. Vid dagordning ”reskassan” kändes det ännu mer onödigt att prata om, om pengar!! Frågan var, vad skulle vi göra med reskassan?
    Mesta del av pengarna blev kvar efterson olyckan skedde på andra dagen av klassresan som var på väg till Bergen där skulle klassen ta färja till sista resmålet Shetland. Skänk bort kassan till någon organisation, sänd dem till trädplantering i Kenya, hördes sådana förslag. Jag bestämde mig att berätta min dröm som jag hade haft ett tag, en idé att göra en minnesplats för omkomna barnen. Ingen verkade ha någonting att säga emot. Jag sade att jag kunde undersöka projektet. Jag tror att det var senare vid en anhörigträff i kyrkan sade att han viste någon som ville hjälpa med trädplantering. Jag fick ett namn och telefonnummer till en trädgårdsanläggningsfirma.
    Det var en grek, hette Dimitri som hade hört om att en av omkomna barnens pappa var från grekland. Han ville köpa in träd och hjälpa oss med grävning och plantering. Vi skulle betala bara för inköpet av träden. Det var en förmiddag i början av sommar 1989, kom Dimitri med nya körsbärsträd i en liten lastbil och ett par medarbetare med sig till oss, anhöriga som väntade på i Järvafältet. De ledde arbetet och vi var klara på sen eftermiddagen.
    Jag ville märka där med någonting, kanske en stor sten. Någon vecka senare började jag leta efter en stor och fin sten. Jag åkte runt i bil i norra Stockholm och gick in i några skogar i Järvafältet. En dag såg jag en lagont stor, rosa sten i en vägkant av byggarbetsområde i Frösunda i Solna. Jag frågade männen som arbetade där vem jag kunde prata med för att få eller köpa stenen.
    När jag berättade min avsikt för dem som mötte mig, tyckte de att jag kunde bara hämta den. Jag ringde ett åkeri i Solna på samma dag. Den hade en lastbil utrustade med kran som kunde lifta en stor sten. Nästa dag fick jag åka med i firmans last bil för att visa vägen. Platsen jag hade valt var en kulle nära Igelbäcken därifrån kunde man se korsen på Kista kyrka. Jag hade tänkt på ett namn, ”Körbärsdalen” fast men det inte var en dal utan en kulle, jag ville inte överdriva med namnet men det berättade jag för Stig Jonsson (kyrkoherde i Kista Kyrka) att jag hade dröm att träffa min dotter igen en dag precis som Jonatan och Skorpan gjorde i Nangijala i Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren. Jag träffade Stig ganska ofta då för att prata om allt. Han gav ut senare en bok ”En bro över mörka vatten” med Annika Hagström. En dag när vi träffades i hans kontor i kyrkan berättade han att han skrev i boken lite om ”Körsbärsdalen” och tog han fram ett exemplar av boken. Han signerade sitt namn och gav mig.
    Planterade träden hade varit utsatta för torkar och hårda nordvindar många år.
    Jag köpte en liten motordriven vattenpump och vattnade träden från Igelbäcken. En varm sommardag kom en polisbil, och stannade nära min bil som stådd nära bäcken. De säkert hade tänkt säga till mig att man inte fick köra bil dit. De såg min vattenpump nära vattnet och slangar som ledde till träden. De frågade mig bara vad för träd som stådd där. De sade inget mer och vände deras bil och försvann.
    Småningom blev jag ensam att sköta träden. Jag orkade inte lägre fortsätta min dröm.
    En dag ringde mig Ylva Johansson, diakonisten i Kista kyrka som jag kände sedan bussolyckan.
    Vi hade pratat om våra körsbärsträd när vi möttes ibland i Kyrkan eller på gatan.
    Hon ringde mig för att berättade att området med körsbärsträden skulle komma tillhöra Rinkebystadsdel. Det var på grund av ny stadsdelsuppdelning.
    Hon talade mig att någon på Kista Stadsdelsnämnd i Husby ville träffa mig.
    Jag gick till Parkfriluftsförvaltning i Husby. De ställde mig några frågor angående träden.
    Jag framförde min önska att behålla minnesträden om det skulle gå, det måste vara andra föräldrars också, lade till. Jag hade hört talas om några glada kommentarer av körsbärsblommor.
    Jag talade ärligt att jag inte orkar mera att fortsätta med skötseln.
    Till min stora förvåning sade till mig att stadsdelsförvaltningen kunde tänka sig att göra om platsen, om vi bara så önskar. De kunde ta över skötseln också. Jag blev så rörd och nära till tårarna.
    Jag fick skriva under på en ansökan. De bad mig att välja en plats och skissa hur den kunde se ut.
    Jag letade efter runt rätta sidan om Igelbäcken. Jag hittade en bra plats, varmare, solig, vindskyddad nära tallskogen.
    Efter min önska att förflytta gamla träden till nya platsen grävde de upp tre, fyra träd för prov och konstaterade att tyvärr träden inte skulle klara av flyttning, de inte hade tillräckligt med utvecklade rötter.
    De skulle köpa nya träd. Jag bad dem om att köpa in träd med 12 rosa, 4 vita blommor, rosa för de barnen, vita för vuxna. Jag uttryckte min önska att få någon skylt som kunde hjälpa skydda mot vandalisering.
    Ylva ringde igen en dag för att förmedla mig att förvaltningen skulle köpa en koppar skylt till stenen.
    De ville ha en text på skylten. Jag bad Ylva om att hitta en enkel bra text, det gjorde hon. Förvaltningen har lyckat med att anlägga en fantastisk minnes plats med texten på stenen. Den gjorde mycket fina bänkar också.
    För dem som är nyfikna, det finns enstaka körsbärsräd, ett är riktigt stor, på kullen på andra sidan om Igelbäcken. De var från första planteringen 1989.
    Vi anhöriga och vänner till omkomna barnen är oerhört tacksamma för Kista Stadsdelsförvaltning som sköter perfekt denna minneslund. Vi är glada att se att folk låter platsen i fred och rent.
    Vi vill uttrycka vår hjärtligt tack till alla som jobbar med skötseln och folk som ser till att platsen är skräpfri!
    Hiro kanakura
    den 19 augusti 2012

  7. Sussie:

    Jag får tårar i ögonen när jag läser din text. Hur ditt stora angagemang ledde till den fina minneslunden som nu finns vid Igelbäcken. Vi går förbi där minst en gång i veckan och det är så vackert! Jag jobbar på en daglig verksamhet i närheten och en arbetstagare frågade mig om minneslunden. Jag googlade (samma dag som du skrev ditt inlägg) och hittade det du skrev. Jätte intressant att få höra hur den kom till!

    Jag beklagar sorgen för din förlorade dotter. Du har gjort ett fantastiskt arbete med minneslunden!! Kram

  8. hiro kanakura:

    Tack Sussie,
    Ditt inlägg värmer mig i hjärtat. Jag träffade idag Ylva (diakonissan) som var på promenad med sina hundar. Jag berättade för henne om KistaChic som tog upp bussolyckan i Norge och minnesstenen och jag hade lämnat in min berättelse om stenen.
    Min fru och jag tittar ibland dit under promenad. Vi blir glad varje gång att se att den är alltid väl sköts och folk verkar bry om. Vi hoppas att de andra anhöriga och vänner till olyckan känns likadant.

  9. Susanne Harrysson:

    Tänkte ta mej till minnesplatsen vad fint med att det blev en plats ,det får inte glömmas vad som hände är viktigt att det blir ihåg kommet på ett bra sätt .
    mina 2 barn gick i Kvarnbackaskolan då kommer ihåg det finns med mej .
    Vad fint med en minnesplats <3

  10. Roger Andersson:

    25 år har gått idag , 15 augusti 1988. Tankarna finns med er ..

  11. Hiro Kanakura:

    Stadsdelsdirektören 2013-08-17
    Kista

    Hej
    Det har redan gått 25 år sedan den tragiska olyckan, fast för oss anhöriga känns det inte så länge sen. Vi var i körsbärslunden den 15 augusti i år också.
    Varje gång vi passerar, känner vi en oerhörd glädje för att stadsdelen tar så väl hand om körsbärslunden.
    Låt mig få uttrycka vår tacksamhet för ert arbete.
    En av de anhöriga
    http://www.kistachic.se/2008/08/18/minnessten-for-bussolyckan-i-norge/

    Hiromitsu Kanakura

  12. Roger Andersson:

    26 år idag fredagen 15 augusti 2014. Vi kommer aldrig att glömma barnen från Kista

  13. Hiro Kanakura:

    Hej Roger,
    Idag städade Jag en kartong för att kasta bort oviktiga papper. Jag såg några bokstäver i ett litet häfte som jag hade trott var oanvänt. I blyertspenna stådd Döden i den första sidan. Jag tittade på omslaget, stådd Dikt Bok som titel. Döden finns i allas liv. Livets svåraste del. Döden tar aldrig slut, den finns överallt. Slut. Inte märkig dikt för andra. Men varken frun eller jag hade sett förut. Vi båda blev lite chockade. Eva hade skrivit innan hon dog i bussolyckan. Den måste vara ren tillfällighet. Vi är inte exorcister, men det svårt för oss att låt bli tänka ”Varför detta?”.
    Tänkte jag då på din blogg, KistaChic loggar ut, lördag 14 februari 2015 kl 9:29. Lite trist för att den tar slut som ett liv i dikten men vi förstår, jag tackar dig hjärtligt för att jag fick vara med. Tack! Roger.

  14. susanne harrysson:

    kommer att äka till minnes stenen varje år känns bra så fint där <3

  15. Roger Andersson:

    29 år idag 15 aug. 2017
    Befinner mig på Korsika i 30 graders värme. En otrolig fin ö i Medelhavet som styr under Frankrike. Fast dem värnar om inhemska egenproducerade varor.
    15 augusti är ett speciellt datum för det har etsat sig fast i mitt minne .
    Första dan på jobbet , så för mig så är 29 år idag oxo ett datum.
    Precis som du nämner så kan livspusslet förändras! Det har det gjort för mig radikalt. Sprucket familjeliv samt dödsfall på nära. Och när jag tänkte efter så
    Hadde vi 2 dödsfall inom två veckor i slutet av 2014. Vilket följdes av 2 begravningar oberoende av varandra på samma dag??. Förmiddag/eftermiddag
    / För att återgå till dig Hiro , vars upphittade brev måste sänt kalla kårar genom hela kroppen. Men samtidigt något fint tycker jag ! Döden angår oss alla ska dit. / idag kan jag således inte besöka körbärsdalen men vet att ni gör det. // Tiden jagar oss alla , men i dag sänker vi tempot och tänker på alla förolyckade i Måbodalen.
    P.s jag är inte skaparen av chick jag är bara Roger Andersson 46 år
    Moderator är någon annan. Fortsätt gärna skriv o utveckla tankar. Väldigt
    Fin sida tycker jag R

Kommentera