Jag är imponerad över hur lite fasadlagningen syns. Precis när det var nygjort glimmade det som guld men allt eftersom det torkar smälter det in och ser ut precis som resten av väggen.

Ibland undrar jag hur många jag egentligen känner som jobbar i Ärvinge. Jag har flera vänner som jobbar på företag på andra sidan, i företagsområdet. Men de som jobbar i Ärvinge borde jag i teorin redan har sprungit på. I teorin.

Tidigare i våras träffade jag en gammal gymnasiekompis på en fest, vi kände knappt igen varandra och förfasade oss över hur många år det var sedan vi sågs sist, samt skvallrade lite om vad som hänt några av de som vi umgicks med då under förra seklet.

Idag hittade jag honom, igen, på väg mot Ärvinge och sitt jobb – han har jobbat i mitt kvarter (!) i ett och ett halvt år utan att vi har sett varandra. Imorse sa vi ”ses snart igen”, men det är inte alls säkert. Det kan gå både ett och femton år till nästa gång, trots att vi båda dagligen hänger i Ärvinge.

Fast med tanke på riktnumret så är det inte riktigt ”vårt” Husby…

Imorse inbillade jag mig att jag skulle vara på jobbet extra tidigt för att hinna jobba av lite innan dagens massiva möteschema drog igång. Som sagt; jag inbillade mig. Istället stod jag kl 06.55 på t-centralens station och klev på blåa linjen mot Akalla och Kista. Helt helt fel mot hur min morgon vanligtvis brukar se ut.

Men nu fick jag istället chansen att se de där riktigt trötta KistaJobbarna (för sju är fortfarande lite före den stora rusningen) som satt och halvsov på vagnen, och som ruskade liv i sig själva lagom till just Kista. Eftersom jag rörde mig mot min normala ström hann jag dessutom hälsa på flera grannar som jag mötte på väg hem, något som inte händer ofta då vi normalt sett går åt samma håll. Den första av dem skakade dock bara på huvudet åt mig och mummlade något om ”morgonpigg”.

Anledningen till morgons extratur med t-banan var att jag helt hade glömt att KistaKärran skulle besiktigas. Visserligen missade jag min inbokade tid med 15 minuter men personalen på Rissne tog ändå rätt snabbt emot oss och på något underligtvis blev jag inte ens officiellt sen till jobbet.

Varje gång de byter ut tidningsutdelaren vid min t-baneingång får jag börja om från början när tidningspappret återigen börjar vifta framför mig; Nej tack, ingen tidning för mig.

Det brukar ta några veckor innan de lär sig och sedan infinner sig den där lilla morgonritualen som är mer en hälsning än ett ta-en-tidning. Den infann sig imorse då killen, som svar på mitt nekande, leende frågade; Är du säker?

Min bror letar just nu väldigt aktivt efter en ny bostad, han går på lägenhetsvisningar hela tiden och nästan varje kväll får jag länkar till lediga lägenheter som han funderar på eller som bara är skrämmande exempel på hur han inte vill bo. Och det får mig förstås att fundera på vad jag själv skulle vilja ha om jag skulle flytta idag. Det finns ju så mycket att ta ställning till; planlösningar, priser, finns det parkeringsplats, är det en fin utsikt eller har grannarna mycket insyn, är det stambytt, nyrenoverat, parkett eller plastmatta, snygga väggfärger, renoveringsbehov och tusen andra smådetaljer.

Hela vintervåren har varit en massa spring fram och tillbaka för mig; jag har inte haft många kvällar hemma i bostaden och KistaLyan har mest varit ett övernattningsställe. Men nu har schemat precis börjat lugna ner sig, lyan har tinat upp efter vinterns kyla och min fina KistaHimmel är äntligen ljus om kvällarna. Visst kan man alltid önska sig några fler kvadratmetrar i vardagsrummet eller på balkongen men jag tror inte att jag får köpa loss enbart vardagsrummet från grannarna.

När vi häromkvällen rullade ut gräsmattan på balkongen och satt i kvällsskymmningen och rökte vattenpipa dök kärleken till hemmet upp igen. Kvällarna på balkongen är bara en av många saker som får mig att trivas i KistaLyan, och i Kista. Så medan min bror letar vidare stannar jag kvar där jag är.

Till er som alltid undrat vad som egentligen pågår bakom fasaderna i Kista…

Två norska vänner är på besök i helgen. När vi gick från gallerian igår kväll hörde jag följande lilla dialog.

Vän 1: Har du vært her før?
Vän 2: Nei, nei. Jeg er KistaJomfru.

Det var nästan med ett barns förtjusning som jag såg fram emot Coops nya lokaler i Kista. En kombination av saknaden efter smörgåspojkarna och att Matöppet för tillfället inte känns särskilt inspirerande att handla i fick mig att med stor förväntan kliva in på nya Coop i fredags kväll.

Ett paket couscous och lite koriander var dock allt jag fick med mig därifrån; fredagsrusning är inte shoppingvänligt. Och det var något som saknades för att jag skulle känna att det var en komplett mataffär – den känslan räknar jag med lägger sig när jag väl hittar bland hyllorna, men visst känns det som om butiken (och utbudet) är mindre än tidigare?

Bara själva placeringen i gallerian kommer förmodligen att vara en stor orsak till att jag återkommer till Coop igen, kanske mer ofta än jag själv tror just nu. Men största vinsten är nog ändå att de öppnar redan sju på morgonen; nu finns det en potentiell möjlighet för mig att lätt handla lite frukost på väg till jobbet igen.