Det är alltid lika spännande att komma hem till Kista efter flera veckors frånvaro. Varje gång har något nytt dykt upp eller hänt och det mest synliga denna gång var nog vårens ankomst.

Men i garaget var vårhumöret inget vidare. Även om jag nästan räknat med det så var det nu KistaKärrans tur att få oväntat (och högst ovälkommet) besök. Visserligen fick inbrottstjuvarna bara med sig ett par hemmabyggda högtalare värda max ett par hundralappar; ett par membran som min händige bror skruvat fast i svartmålad plywood(!). Att de inte gav sig på kassettbandspelaren förstår jag, den är dessutom redan trasig, men vilken besvikelse det inbrottet måste ha varit (skulle inte förvåna om högtalarna har kastats i en papperskorg eller buske i närheten).

Det som stör mig mest är att de helt förstörde låset på passagerardörren. KistaKärran är så lössläppt att det räcker med att klappa på den för att dörrarna ska öppna sig; tidigare inbrottstjuvar har lyckats ta sig in utan att massakera låset. Är KistaTjuvar månne mindre fingerfärdiga än andra tjuvar?

Och kan vi alla enas om att inte släppa in folk och bilar hur som helst i garaget? Visserligen kan det inte finnas något kvar av värde i garaget nu när till och med min kärra fått besök men det är ofta jag ser både bilar och människor smita in samtidigt som andra.

Som vi nämnt tidigare i kommentarerna är det ofta som medierna blåser upp det negativa och glömmer det positiva och under hösten var det väldigt mycket skriverier om hur otrygga vi boende i Stockholm men också Kista känner oss. Som vanligt mest negativa texter, men jag vill lyfta fram två positiva förebilder i Kista som jag tycker vi ska se upp till och ta efter.

I slutet av september publicerade Lokaltidningen Mitt i ännu en artikel om att Kistabor inte vågar gå ut (sid 4, nr 39, årgång 21). I artikeln intervjuad flera boende som berättar att de är rädda för att röra sig utomhus när det är mörkt ute.
Men så avslutas artikeln med ett par härliga citat från Jan-Erik i Akalla.

Han tror att folks rädsla beror på den negativa bilden av Kista i pressen – och han tror inte att det är så farligt egentligen.

Dessutom känner han sig lite trotsig mot de ungdomsgäng som sätter skräck i folk med sitt ”bus”.
- Jag bor faktiskt här och har rätt att gå här…”

Hejja Jan-Erik!
Visst finns det busmakare och stökiga ungdomsgäng och jag vill inte alls förringa att folk är rädda på kvällar och nätter; men jag tror på att om fler bryr sig och vågar sticka ut hakan så blir även området mjukare.

Själv tycker jag att Kista är så mycket tryggare att röra sig i än andra förorter till Stockholm; just av den enkla anledningen att det alltid känns som om det finns folk i rörelse – både unga och gamla, oavsett tidpunkt på dygnet.

Låt oss gå över till förebild nummer två.

Fredag före julafton är det inbrott i en lägenhet här i Ärvinge och med en gång kom förstås den där oron krypande; Inbrott i närheten är aldrig trevlig. Men så får jag höra historien om att tjuvarna mer eller mindre togs på bar gärning tack vare en granne som både hörde och såg när det hände och direkt ringde efter polisen.

Hejja grannen!
När busmakarna gör allvarliga ”bus” är det underbart att det finns grannar som engagerar sig så mycket att de vågar ringa och anmäla med en gång; och bara den vetskapen gör att jag känner mig ännu tryggare.

Tack kära förebilder. Tack för att ni vågar röra er utomhus när det är mörkt och tack för att ni bryr er när grannen råkar ut för inbrott.

På mitt brevinkast finns en liten skylt där jag tackar nej till oadresserad reklam. Det fungerar bra, reklamhögarna (och tyvärr även lokaltidningen) håller sig undan.

Men det finns ett ständigt återkommande undantag; gång på gång får jag små söta reklamlappar från fastighetsmäklare om att de antingen har en ny fin lägenhet i Ärvinge/Kista till försäljning eller söker en ny fin lägenhet i Ärvinge/Kista som de gärna säljer åt mig om jag vill bli av med den.

Mäklare: Vad får er att tro att nej tack till reklam-skylten inte gäller er?

En eftermiddag i januari tog jag en KistaKompis i handen och gick till Selma och Melissa på skönhetssalongen I love spa and beauty.

Oh my!
En och en halv timme senare kom vi ut igen både blanka i nyllet efter ansiktsbehandligen och slöa i kroppen av ryggmassagen; helt saliga över upplevelsen. Vi var så otroligt nöjda och lyckliga, och känslan höll i sig riktigt länge.

Spa-behandlingar unnar mig på tok för sällan, men nu när det finns ett trevligt ställe i närheten borde jag faktiskt skämma bort mig själv lite oftare.

Tjejer, jag kommer tillbaka!
(och KistaKompisen har ju redan blivit lite stammis hos er.)

För snart ett år sedan fick området nya skyltar med ”Ärvinge” respektive ”Kista” och då filosoferade jag kring färgvalet grönt.

Sent på julaftonskvällen blev jag och KistaKärran stående nedanför ÄrvingePorten och fascinerades över hur skylten tonade från grönt till blått och tillbaka till grönt. Vilken skitsnygg julklapp. Speciellt kär blev jag i en blågrön nyans som syntes precis när den blå färgen blev mer dominerande över den gröna.

Men i torsdags kväll höll vi på att köra fel i rondellen. Gult?
Nej vänta, den tonar till lila!
Nej, till rött?!

Gult-lila-rött-lila-gult är en otippad men spännande version för Kista är ju så mycket mer än en färg. Jag undrar vilka färgkombinationer som Atrium Ljungberg (tidigare Ljungberggruppen) kommer att bjuda på framöver? Har ni några önskemål?

Vänta nu, när gjorde man den här parkeringen?

I helgen låg den bara där, den 26 platser stora parkeringsplatsen precis i början av Igelbäcksgatan i Ärvinge. Visserligen är det som mörkast ute nu, men jag har inte ens sett en asfaltsmaskin eller grävskopa och jag inbillar mig att jag ändå passerat där en del under senaste veckorna. Magi?

”Straffet” för att glömma den bärbara datorn hemma imorse blev att jag fick åka hem igen efter de viktigaste jobbmötena och istället jobba hemifrån. Så här sitter jag i min KistaLya, ser molnen rusa över himlen bakom skyskrapan och knapprar på min jobbdator.

Men jag lyckades också planera om dagens lunchdejt hit till Kista och Ärvinge. Andra besöket på nya Pizzeria Pavarotti blev alltså under lunchtid idag, tillsammans med en massa kontorsfolk från området; Pizzan var även denna gång jättegod men ”dagens pasta” som jag åt var si så där.

Nej, nästa gång jag äter där håller jag mig till pizza. Dock gillar jag stämningen på stället, det är något med personalen som får mig på gott humör.

För en vecka sedan, lördag morgon när jag precis höll på att gå upp, skakade världen. Det var som ett skalv med tillhörande muller men det kändes för kort för att vara en jordbävning. Lätt förvirrad gick jag ut både i trapphuset och på balkongen för att se om jag kunde se någon förklaring till både skaket och ljudet men det var tyst och öde. Hade jag inbillat mig eller hade det hänt något?

Under den efterföljande smått galna dagen hann jag glömma bort det men nu har jag hört flera grannar som frågar samma sak; Vad hände förra lördagen?

Jag har inte hittat några rapporter om jordskalv i Stockholmsområdet, varken i tidningar eller på SNSN.

Igår kväll hjälpte jag en vilsen taxi som skulle till Jellingegränd men som hade fastnad vid lilla rondellen i början av Kronborgsgränd, det händer ju rätt ofta att bilar inte hittar vägen runt kontorshusen till södra delen av Ärvinge.

Sist jag skulle till Arlanda provade jag taxibolaget som tidigare i år flyttade in i Ärvinge och de hade självklart inga problem som helst med att hitta till min Ärvingeport. Men luras nu inte av det lilla kontoret och frånvaron av stor parkeringsplats; taxichauffören berättade att det är ett hundratal bilar som hör till bolaget och som administreras från Ärvinge.