Så plötsligt kom snön.
Och när jag sakta cyklade hem i lördags natt kändes det varmare än när jag cyklade iväg tidigare på eftermiddagen. Att cykeldäcken inte är helt fullpumpade har plötsligt blivit en fördel, för än har vi inte gett upp att tillsammans rulla mellan t-bana och hem.

Fascinerad insåg jag två på natten att det inte bara hade hunnit snöa medan jag varit borta – någon hade dessutom hunnit sanda i området! En lördag kväll!
Och igår var de fram och skottade också.

Jag är hela tiden på väg att säga ”den första snön”, men min första vecka i Kista i vintras var ju också den absolut snöigaste veckan förra vintern. Men det är en annan slags snö nu, ett annat slags mörker utanför. Det doftar vinter, julvinter. Och det är helt ok. Efter nyår är något helt annat.

Trots att det kändes som om det var vindstilla i lördags natt så inbillar jag mig att jag hörde tornet tjuta, men det var svårt att avgöra vad ljudet kom ifrån och om det verkligen var ett ”torntjut” eller om det kom från annat håll i kvarteret.

Och tror ni inte att jag gick till fel cykelförråd idag igen…

Har precis trillat in genom dörren efter en vecka på andra sidan vattnet. Huvudet är fortfarande inte med efter tidsomställningen, men det var skönt att rulla in väskan genom dörren och få en varm känsla av hem kring hjärtat.

Under tiden har det både bytts elementfilter i lägenheten och ställts ut trevliga blommor i trapphusfönstret.

Jag verkar vara en av de få i just min förråd som använder cykeln dagligen. Det är ett rätt litet förråd och den som har cykeln längst in får krångla rätt mycket för att få in den. Och nu här under hösten har förstås allt fler ställt in sina cyklar vilket resulterat i att enda platsen som är ledig när jag kommer hem är just platsen längst in.
Jag gnisslar förstås lite tänder och har många gånger funderat på om jag ska flytta på cyklarna så att jag själv får plats längre ut, men det är ju inte riiiktigt något en god granne pysslar med. Sedan är det ju också rätt svårt eftersom de allra flesta har låst fast framhjulet i väggen.

Hur som helst ställde jag in cykeln i ett annat förråd igår kväll, jag får fortfarande stå längst in men det är lättare att krångla sig ut och jag slipper fastna med pedalerna i fyra olika hjul på vägen.
Självklart gick jag till fel cykelförråd i morse, det är svårt att ändra sina vanor.

Men borde det inte finnas någon fin oskriven regel om att cyklar som används sällan ska ställas långt in? Eller är det bara jag som är extremt kinkig idag?

Visst ser det ut som jättestora rispuffar i choklad, såna där bitar som man ibland kan hitta bland plockgodis? Fast större, de är väl snutt på en meter långa.

För om vi ska vara riktigt petnoga så heter det isodränskiva. Såna plattor (plus lite till) är det som JM & co håller på att gräva ner runt om hussocklarna just nu.
(Det där var dagens bygglektion…)

Runt om på grus och gräsplättar ligger det numera små vit- och brunfärgade plastkulor (EPS kulor i cellplast om vi nu ska vara petnoga) som kommer från just dessa ”godisbitar”, byggrester som vi lär få dras med ett tag.

Jag tycker om min lägenhet på alla möjliga sätt, även utsikten och eftermiddagsolen. Men något som naturen inte vill ge mig utsikt mot är en stor lysande fullmåne, en sån som syntes i öster igår. För jag är verkligen en stor fullmåneälskare.

Som tröstpris fick jag istället imorse en betydligt mer blekare version av månen imorse. En blekvit måne över en frostvit gård, och ute på fältet dansade vita älvor. Det är kallt nu.

Inte så många som hunnit skriva om vattenläckan igår…
DN

Egentligen skulle jag ju skriva om det tecknade albumet med ”tre erotiska berättelser” som jag hittade i trapphuset alldeles nyss. Istället får det här bli en liten mental notering över att man alltid borde ha en kanna vatten i kylskåpet – för man vet aldrig när vattenkranen svarar med ett irriterat litet fräs och därefter tystnad.
De mer välinitierade grannarna berättade för mig att det är någon stor vattenläcka i området och att det säkert skulle vara fixat imorgon. Inte så mycket att göra alltså än att försöka låta bli att behöva vatten.

Jag har redan stirrat in i kylskåpet och det är bara vitt vin och citronkoncentrat som finns i drickbar form. Kanske lika bra att ta en glass istället och gå och lägga sig.

Blev presenterad för en kompis kompis (P) häromdagen.

Kompis: P har precis flyttat hit, bor bredvid Medborgarplatsen. Lyxigt, va? … men han jobbar i Kista
Och kompis P kommenterade något med att ja, man kan ju inte bo i Kista vilket förstås fick mig att titta på honom, le finurligt och utbrista ett retligt jaså, inte?

Jag har faktiskt gjort precis samma sak en gång, uttryckt mig om att en liten ort i Sverige som jag verkligen inte trivdes med att bo i, och jag råkade göra det för någon som förstås bor där.

Men Kista har ju en rätt rejäl kontorsstämpel, speciellt om man som stackars P råkar jobba ute i Kista och bara ser kontorshusen. Och jag är själv rätt nöjd med att jobba mitt inne i stan, jag och P enades nämligen om att det kan vara rätt skönt att inte bo och jobba i samma kvarter.

Hela förra veckan vaknade jag till ett dovt bakgrundsljud utifrån och nu är de i princip klara med att ha sugit upp grus och jord längst med alla husgrunder (som sagt; akta så ni inte trillar ner).

Väl utomhus fick jag hålla hårt för öronen medan jag krånglade ut cykeln ur förrådet – Jättedammsugaren de använder låter extremt mycket, speciellt när större stenar först rasslar sig genom den många meter långa slangen som var indragen över gården och sen in i behållaren.

Lite charmigt att det faktiskt står just ”Jättedammsugare” på sidan av fordonet.