Så plötsligt kom snön.
Och när jag sakta cyklade hem i lördags natt kändes det varmare än när jag cyklade iväg tidigare på eftermiddagen. Att cykeldäcken inte är helt fullpumpade har plötsligt blivit en fördel, för än har vi inte gett upp att tillsammans rulla mellan t-bana och hem.

Fascinerad insåg jag två på natten att det inte bara hade hunnit snöa medan jag varit borta – någon hade dessutom hunnit sanda i området! En lördag kväll!
Och igår var de fram och skottade också.

Jag är hela tiden på väg att säga ”den första snön”, men min första vecka i Kista i vintras var ju också den absolut snöigaste veckan förra vintern. Men det är en annan slags snö nu, ett annat slags mörker utanför. Det doftar vinter, julvinter. Och det är helt ok. Efter nyår är något helt annat.

Trots att det kändes som om det var vindstilla i lördags natt så inbillar jag mig att jag hörde tornet tjuta, men det var svårt att avgöra vad ljudet kom ifrån och om det verkligen var ett ”torntjut” eller om det kom från annat håll i kvarteret.

Efter att ha beklagat mig i tisdags över att fullmånen är på fel sida av huset så fick jag imorse svar på tal.

Mobilkameran gör verkligen inte synen rättvisa, för imorse vaknade jag otippat utvilad i skenet av en starkt lysande måne precis utanför sovrumsfönstret. Bilden är tagen direkt från sängen när det fortfarande var mörkt och alldeles stjärn- och månklart utomhus.

Inte illa. Synd bara att jag är så morgontrött.

Jag tycker om min lägenhet på alla möjliga sätt, även utsikten och eftermiddagsolen. Men något som naturen inte vill ge mig utsikt mot är en stor lysande fullmåne, en sån som syntes i öster igår. För jag är verkligen en stor fullmåneälskare.

Som tröstpris fick jag istället imorse en betydligt mer blekare version av månen imorse. En blekvit måne över en frostvit gård, och ute på fältet dansade vita älvor. Det är kallt nu.

Jag har nu upplevt livet i Kista under vinter, vår och sommar. Samma helg som jag flyttade in kom det riktigt stora snöovädret, precis när vi nästan trodde att vintern kanske redan var slut. Sedan fick jag en sakta vaknande vår och därefter en stundtals riktigt varm sommar. Och nu till slut har vi kommit till min favoritårstiden då jag själv alltid brukar vakna till liv. Det har blivit krispigt i luften, blåser lite försiktigt och jag har hittat en glipa vid min balkongdörr som inte ska bli långvarig. Kvällarna har blivit mörkare och inredningen modifieras till mer mysvänlig. Hösten påminner mig också om att en taklampa i vardagsrummet vore på sin plats om jag inte vill spendera hela hösten och vintern i ett suddigt mörker.

Hösten börjar nu och även om det är långt kvar till februari känns det som om min första Kistacirkel snart är sluten.

Jag fick sent i lördags kväll äran att flyga in över ett vackert upplyst och molnfritt stockholm. Förutom gatlyktor och annan belysning som visade upp stockholmsnatten så var det också en klart lysande måne som reflekterade sig över området. Ett vackrare Stockholm har jag nog inte sett.
Försökte spana lite efter Kista också, men vi flög nog lite för långt österut för att jag skulle ha möjlighet att se ner över mina egna kvarter.

Vackert var det i alla fall, det tål att säga igen.

Ångpanneföreningens termometer visade 23 plusgrader för en timme sedan, det har börjat blåsa allt mer kring öronen på väg till och från t-banan och när det är mörkt ser man glödade punkter sakta sväva inne i lekparksområdet.
Molnen har precis svept in och det känns som om det kommer att börja regna precis när som helst. Tror minsann att det är höst nu – men 23 grader?

Jag har extremt mycket nattfjärilar som gillar mina fönster.
Så snart det mörknar ute så dyker de upp och trycker magen mot rutorna.

Den här rackaren var större än vanligt.

Så här ser stjärnhimmelen ut över Kista.

Hos heavens-above.com kan man följa hur stjärnhimmelen och bilderna rör sig.

(via Ord på Burk)

Jag brukar kunna sova mig genom det mesta; åskväder, bullriga flygplan, skramliga tåg…
Men tidigt i morse, strax före fem, vaknade jag med ett ryck när åskvädret drog igång över Kista. Det både blixtrade och åskade och jag kände mig klarvaken, så pass att jag funderade på att gå upp.

Just nu: Blixtar, åska och gigantiska hagelkorn.
Det är dagar som dessa som jag gillar mina stora fönster, nästan som att vara ett med naturen.