Så här dags förra året, en kall men ljus söndagseftermiddag, parkerade jag och min vän bilen i gallerians p-hus och gick in på Helsingörsgatan där vi till slut hittade porten för dagens första lägenhetsvisning.

Det var en liten tvåa, helt omöblerad och rätt nedgången. Utsikt mot en gård men det var inte mycket ljus som hittade in, vi fick ett rätt mörkt intryck och även om den låg extremt nära gallerian kändes det inte som en lya att kasta sig över.

Vi gick vidare söder ut och hamnade i en stor, ljus och öppen tvåa på översta plan med liten altan i söderläge. Jättemysig, men med en mycket underlig hall och extremt litet badrum. Lägenheten var redan full med folk och mäklaren verkade känna hälften av dem sedan gammalt. Jag skrev upp mitt namn på intresselistan utan att göra några stående ovationer men insåg att budgivningen redan hade hunnit igång.

En av de fem visningarna hade vi redan sållat bort eftersom den låg längre norrut och vi skulle helt enkelt inte hinna dit utan att missa minst en av de andra visningarna. Så vi fortsatte söder ut, kunde gå rätt långsamt och spana på kvarteren och portarna. Man skulle kunna trott att det redan var vår, inte en snöflinga hade synts till på en vecka och solen sken. En skylt lurade in oss på en oplanerad visning av en femrummare, men vi kom inte längre än till dörren innan vi vände. Gick istället in genom porten tvärs över gatan och tog hissen upp två trappor. Vi var först på plats och vi möttes av ett behagligt lugn.

Jag stannade nästan hela visningstiden, ställde frågor, petade på skåpsdörrar, spanade på väggar och ut genom fönstret, tittade störögt på min kompis, stod och hängde lite lätt vid bardisken i köket, upptäckte golvvärmen i badrummet, spanade lite mer på skåpen, räknade antalet bredbandsuttag (de är rätt många) och kände ett begynnande habegär.

Visningen därefter kändes mer som något som bara skulle göras. Lägenheten var inrökt och tråkig, inte alls lika intressant även om den låg i samma nybyggda och trevliga kvarter.

På väg tillbaka mot gallerian och bilen sa min vän att om jag inte tänkte köpa lägenheten som vi båda fastnat för så tänkte hon göra det just bara för att den var så bra. Och jag hade redan bestämt mig för att komma tillbaka två dagar senare för andra visningstillfället.