Som Kistabo med arbetsplats i innerstan har jag privilegiet att slippa trängas på tunnelbanan, det finns nästan alltid sittplatser.

Ja, förutom dagar som idag när förseningarna slår till och vagnen blir likt röda linjen norrut i rusningstid; Fullpackad. Idag var det till och med värre än normalt vid ”vagnfel” och vad de nu brukar skylla på. Sura minner, armbågar, ryggsäckar, ”men gå längre in i gången” och ”ursäkta, jag ska faktiskt av här” gjorde inte stämningen bättre.

Jag är så glad att jag bor i Kista och oftast reser mot strömmen för en sur sardinask gör ingen glad.

Varje morgon när jag närmar mig tunnelbanan står han där och väntar med en tidning redo i handen. Varje morgon svarar jag ”god morgon” och ”nej tack” när han sträcker fram tidningen till mig. Och varje morgon ler vi stort eftersom vi båda två vet redan i förväg att jag kommer att säga nej tack – även om han ibland prasslar lite extra med pappret.

(Jag har lekt med tanken att kanske ta en tidning en morgon bara för att överraska, men nu har vi ju fått in rutinen.)

Precis där man kommer upp med rulltrappan i södra t-baneentrén har de installerat en stor högtalare. Och den hörs.

Igår morse hörde jag redan nere i gallerian att det pågick ett utrop om förseningar och vagnfel och blev helt disorienterad eftersom både volym och plats var fel. Tunnelbaneutropen är inte alltid kända för att höras bra och långt men igår gick det inte att missa.

(Och jag fick säkert vänta på tåget 15-20 minuter. Brr.)

I boken Designprinsen Sigvard Bernadotte av Tove Gyllenstierna (Isbn: 9789137128962) hittade jag en bild på tunnelbanevagnarna för ”Järvalinjen” och fick lära mig att den blåa färgen på de gamla vagnarna heter Bernadotteblå.

De Bernadotteblå tunnelbanevagnarna färgsattes av ett team hos AID, lett av Hans Sjöholm, 1972 och rullar än idag. Därmed tillhör de till arvet som Bernadottes designföretag lämnat efter sig.

Färgen togs i bruk i samband med invigningen av blåa linjen. Vi åker kungligt, vi som åker mot Kungsträdgården, Hjulsta och Akalla.

Det var inte förrän jag satte mig på sandlådan på tunnelbaneperrongen i Kista som jag insåg att den inte bara var helt ny och hel utan att den även hade flyttats en bit. Och jag får känslan av att det var ett tag sedan det gjordes.

Hemmablindheten har slagit till!

Jag och en KistaKompis satt på T-centralen och väntade på ett Akallatåget då h*n plötsligt sa:

Jag trodde att jag hörde God jul
men de sa ju Mot Hjulsta.

Wow, ett soundtrack för hemresan!

Musiktips hör inte till det mest vanliga här, men nu har blåa linjen fått ett eget soundtrack. Sofie Talvik släppte tidigare i somras låten Blåa linjen hem.

Från Sofie själv:

Blåa linjen kan gå vart som helst, inte bara i Stockholm …
Låten kom till under en resa i Kina förra året och kanske var det just längtan hem som skrev den. För det är ju något speciellt med svensk sommar ändå…

Läs mer och ladda hem låten här

Borta bra men Kista bäst.

När man har varit bortrest en vecka är det alltid roligt att få komma hem igen och upptäcka vad som har hänt, eller inte hänt, här hemma.

Till exempel att ”ormen” är på plats och rulltrappan både helt klar och invigd!

Entrén hos Tieto Enator är dock fortfarande en byggarbetsplats.
(Var det ett trekantigt tak där innan? Jag minns inte riktigt…)

Jag vaknade tidigt imorse och lyckades därför även ta mig tidigt till jobbet – något som verkligen inte händer ofta eftersom jag är en morgontrött individ.

Framme vid tunnelbanan slog hungern till men ingenting är ju öppet klockan sex på morgon; varken Pressbyrån eller smörgåskillarna hade hunnit öppna. (Och inte var det bättre när jag kom in till stan.) Det är inte meningen att man ska åka in så här tidigt på morgonen.

Dagens bild blir av en orm i tunnelbaneentrén som väntar på att tranformeras till handledare på nya rulltrappan. Borde den förresten inte vara klar snart?

Utanför på torget nedanför södra tunnelbaneentrén stod det nu på kvällen två stora lastbilar från vilka ett gäng karlar höll på att baxa av gigantiska delar till rulltrappan.

Om jag inte dels var trött, dels hade kunnat tas för mer underligt än jag egentligen är så hade jag nyfiket stått kvar och spanat på hur de egentligen har tänkt förflytta delarna från lastbilarna upp till entrén där rulltrappan ska monteras. Det känns lite som att stoppa en fotboll genom ett nålsöga, men självklart kommer de att ha lyckats imorgon bitti när jag ska tillbaka till jobbet.