Vardagslycka är till exempel när man har jobbmöte på hemmakontoret och gästen tar med sig en hel låda persiska godsaker från Yas i Husby.

… eller när man efter en månads frånvaro helt har glömt koden till garaget och måste terrorisera grannarna med frågor sent på kvällen. Och man sen får beskedet att kod och kort kan hälsa hem och att garaget nu öppnas med en liten svart plupp som inte kräver mer minnesverksamhet än jag måste komma ihåg att ta med den.

In your face, kortet!

När SR Metropol gästade Kista tidigare i höstas fick en av programledarna uppdraget att bland annat ta en bild på en kista i Kista. Han gick bet på det.

Jag däremot sprang på en för några veckor sedan – ja en kista i Kista.
Den står förstås i ett hörn av Kista Kyrkas krypta. Självklar plats om man tänker efter men ändå så oväntat och överraskande när vi ”hittade” den gömd bakom ett draperi.

Jodå, den är tom. (Eftersom den stod där i samband med en konsertkväll ansåg jag att man orimligtvis skulle ha lämnat kvar en död kropp i den och tog mig friheten att lyfta lite på locket.)

Har ni undrat vad som hände med Matöppet, före detta Matkanonen?

Jag har svaret!

Där, när jag vandrar genom Majorna i Göteborg, sitter plötsligt skylten och hälsar igenkännande på mig!

Någon som hann uppleva senaste Street Corner Talking?

Det kom nämligen ett mailutskick nyss:

I den senaste uppdateringen av SCT har LED lamporna programmerats i en frekvens som påverkar betraktarens synnerv. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas de sista två minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon. Men nu väljer alltså konstnärerna att avbryta den hypnotiska ljusprogrammeringen:

– Konstverket påverkar betraktaren mycket mer än vad vi hade anat, berättar konstnärerna Thomas Liljenberg och Bo Samuelsson. Vi väljer därför att programmera om ljuset i uppdateringen och slopar därmed de dramatiska ljusfrekvenserna.
– Nu får vi gratulera de som fick möjlighet att uppleva verket i full verksamhet, från midvinterdagen den 22 december fram till den 10 januari.
– I samband med att verket monteras ner i vår gör vi en sista demonstration för alla som missade, med fullständig programmering under 4 timmar. Planerat datum för detta är den 9 mars, mellan kl. 19.00–22.00

Källa: www.streetcornertalking.info

Vänta, va? Hörde jag henne precis säga ”Öfvre Kista”?

För ett tag sedan träffade jag en kvinna som använde det uttrycket om kontorskvarteren kring Arne Beurlings Torg och Kistamässan. Jag hade tyvärr inte möjlighet att ställa följdfrågor just då men om jag tolkade det rätt så tänker hon Kista = Kontorskvarteren, och eftersom Kistagången sluttar uppåt mot Arne Beurlings Torg så ligger de kvarteren högre upp i jämförelse med Kista Galleria och Jan Stenbecks Torg.

Fast ”Öfvre”… njae. Vet inte om jag håller med. Jag tänker mer upp mer åt Akalla-hållet.

Ikväll invigs Street Corner Talking #5.

LED-lamporna bakom glasväggen är programmerade i en frekvens som påverkar den mänskliga synnerven. Maximal effekt och upplevelse av verket kan erhållas när det är mörkt utomhus, de sista fem minuterna varje timma och om man under denna tid betraktar verket med slutna ögon i minst tre minuter, stående i spetsen av den triangel som finns markerad i markplanets stensättning framför glasväggen.

Det låter både intressant och smått galet – speciellt eftersom de varnar för att personer med epilepsi inte bör titta direkt in i ljuset. Men jag kommer säkert stå där någon gång och blunda som en toka. När jag gick förbi lite tidigare idag blinkade det till lite kort och spontant frågade jag mig själv hur bilarna som passerar kommer att reagera om det ska blinka mycket – det är ett starkt sken…

Undrar också om de stressade kontorsmänniskorna vågar stanna till för en upplevelse. Jag utmanar er: Ni som ”utsätter” er för konstverket får gärna berätta hur ni upplevde det.

På lördag leder de som sagt om trafiken ute vid trafikplats Ärvinge, men jag upptäckte precis en liten liten detalj som kan vara bra att hålla koll på om du inte vill råka åka åt heeelt fel håll:

Jag har längre grämt mig över att den lilla påfart från Ärvinge ut till korsningen kommer att försvinna och man måste hela vägen ut till Ärvingevägen, men det blir värre – om du ska från Kista ut till E4:an måste du ta en omväg genom kontorsområdet! (I alla fall för ett tag framöver.)

Samma gäller om du kommer från Rinkeby och vill köra av hit.

Den här bilden kommer från trafikverket.se och ger lite ledning om hur det kommer att se ut:

Någon som vill slå vad om hur många bilister som under nästa vecka kommer att göra ett helvarv nere i nya rondellen?

I helgen ledde de om trafiken vid fd Rissne- samt Rinkebykorsningarna till en stoooor rondell. Insåg först för någon vecka sedan när jag åkte från Rissne, att de nya vägmarkeringarna bara gick åt ett håll och att det var just en stor rondell på gång. Och igår tog jag och KistaKärran ett helt varv:

(Och jag själv gick loss med YouTubes inbyggda redigerare!)

Och nu till helgen är det dags för förändring i Ärvingekorsningen.

En vanlig vardag, lunchtid si så där, knatade jag och LjudmätarBill in på Zinnemax-bion och fick två privatvisningar (ja, det var ju ingen annan där just då).

Så här cool såg LjudmätarBill ut med 3D-glasögonen…

Vi började med Night at the Toy Store som mest var ett flyga-runt-i-stängd-leksaksbutik-och-akta-sig-för-grejer-film. Kul men efter ett tag med en aning av annalkande åksjuka.

Därefter fortsatte vi med Robin Hood som inte bara innehöll en liten berättelse utan även såg snyggare och mycket mer välarbetat ut, vi skrattade även mycket mer till denna film än den första.

Båda filmerna innehöll skuttande, blåsande, ryckande, tvärnitande, flygande, swooschande och vattenångsduschar. Ljudmätarbill hävdar dessutom att en drakes andedräkt doftade apelsin men själv kände jag inga dofter utan tyckte mest att stänk från vattenpölar och vattenångor smakade ospädd äppeljuice (och det är inte en favoritsmak!).

Mycket av effekten försvann av att bara stolen rörde sig och inte golvet där jag hade fötterna, så rätt snart satte jag mig i halv skräddarställning för att inte nå ner till golvet men ändå ha så pass mycket av benen hängande att jag kände de ”luftattacker” som skedde mot vaderna (humlor eller getingar eller vad det nu var! Aj, aj, aj.)

Kort sagt ett kul lunchäventyr som inte tar många minuter. När vi var där var det öde men enligt tjejen i kassan är det mycket mer folk på kvällar och helger.

När man hittar både en torkad ros, en whiskeykartong och en ballong i garaget kan man inte låta bli om det är fest där nere oftare än jag kanske skulle kunna tro…

Fast hellre fest än inbrott!